Close

RESFREDAG

Reseblogg världen över!

Att bilda familj i en stad långt bort från släkten

Att bilda familj i en stad långt bort från släkten

Det är lätt att vara efterklok. Och det är också lättare att komma med tips och råd till andra, än att faktiskt följa dem själv. Här kommer några tips till mig själv i en yngre version, kanske kan någon av er känna igen er i mina resonemang?

Det är väl ingen direkt jättehemlighet att jag är en familjekär typ. Hemmakär också i viss mån, i vart fall när det kommer till sommarön i Karlskrona. Men i övrigt är jag nyfiken, rastlös och ganska impulsiv. Sedan dagen jag flyttade hemifrån ett par dagar efter studenten har rastlösheten följt mig i bakhasorna. Resorna och de längre utlandsvistelserna fanns med i mitt liv som ett självklart inslag, alltid, även om Stockholm har varit min hemmabas under 19 (!) år. Så småningom träffade jag Tobias, som har hela sin släkt på västkusten, och efter några turer fram och tillbaka började vi prata om att bilda familj. 2008 föddes familjen Myhres första ”äkta” stockholmare Sebastian på SÖS. Släkten kom på besök från när och fjärran och allt var frid och fröjd.

Att bilda familj i en stad långt bort från släkten

att bilda familj

Under den här perioden bodde min äldsta syster kvar i Stockholm. Hon var min guru när det kom till familjeliv och uppfostran, hon hjälpte till att passa barnen, hon och familjen kom på alla födelsedagsfester (och vi på deras!) och hon fanns alltid tillgänglig en bilfärd bort. Ett par år efter att min familjs andra lilla stockholmare hade gjort sitt intåg i världen, också hon på SÖS, flyttade min syrra och hennes familj till USA. I samma veva blev både mina och Tobias föräldrar lite krassligare för varje dag som gick, och det blev allt glesare mellan deras besök till Stockholm. Vi fortsatte såklart att resa fram och tillbaka till våra respektive släkter i Göteborg och Karlskrona, bilresorna avlöste (och avlöser) varandra under högtider och lov.

sturkö bredavik

Det var någon gång under min tredje graviditet som jag på riktigt insåg hur mycket jag saknade att ha släkten i närheten. Ni vet, att i vart fall ha möjligheten att ta en spontan fika (utan att behöva åka 50-60 mil), att kunna bjuda in släkten till födelsedagskalas för barnen mitt i veckan och för all del få hjälp att hantera tuffa vardagskvällar och allmänt barnvaktskaos.

sturkö

Även om vi reste, och reser, relativt mycket till våra släktingar är det omöjligt för oss att åka ner till de mer eller mindre spontana söndagsmiddagarna eller familjeutflykterna. Tankarna på att flytta ”hem” till Karlskrona har aldrig varit så starka som när mina föräldrar fick sina respektive cancerdiagnoser. Avståndet mellan Stockholm och Nynäshamn kändes som triljoner mil bort och jag funderade ofta på orimligheten i att jag befann mig så långt bort från dem. Jag reste dit så fort jag fick chansen, men det drabbade också min egen familj i allra högsta grad att jag var borta så mycket. Jag kunde ju knappast åka ner över dagen, utan när jag väl åkte ner stannade jag ett tag.

att bilda familj

Våra barn träffar förvisso sina kusiner under större delen av sommarlovet, men ändå. Det är något visst med att dela vardag.

sturkö

Men varför i hela friden sitter jag här och klagar när jag faktiskt kan göra något åt situationen? Varför flyttar vi inte bara närmare min eller Tobias släkt? Hur svårt kan det vara!? Svaret är att det visst kan vara ganska svårt. Min man har ägnat de senaste tio åren åt att bygga upp ett företag här i Stockholm och han kan inte bara dra. I ärlighetens namn skulle han också ha väldigt svårt att skiljas från sina vänner.

isbjörn of sweden
Foto: Elina Bernpaintner

Dessutom har vi numera tre barn i familjen som vi måste ta hänsyn till. De är inte lika öppna för förändring som jag är och det måste jag givetvis respektera. (Vilket jag ju också gör, hallå, vi har bott i samma hus och samma stad i fyra år vilket är nytt rekord!)

Så, vad vill jag då har sagt med allt det här? Jag vill helt enkelt ge alla personer som är i tankarna att bilda familj en uppmaning att reflektera över framtiden. Kanske är det din värsta mardröm att bo nära släkten, kanske prioriterar du jobbets geografiska läge eller ett spännande utlandsäventyr, kanske har du flyttat utomlands för kärlekens skull, eller kanske lockar dina vänner mer än något annat? Kanske kan du rent av vända på steken och få din släkt att faktiskt flytta närmare dig och din familj? Jag har flera sådana exempel i min närhet, där föräldrarna lämnar sin hemstad och istället flyttar efter barn och barnbarn. Oavsett var du/ni landar kan det vara bra att ha någon slags framtidsplan för dig och din familj.

Hade jag fått leva om mitt liv hade jag förmodligen satsat på att flytta närmare antingen min eller Tobias familj i samma veva som barnen kom. Det är lätt att vara efterklok. Å andra sidan trivs vi väldigt bra här i vår egen lilla bubbla också, jag kanske har en alldeles för romantiserad bild om hur det hade kunnat vara? Jag kanske inte alls hade varit så familjekär om jag faktiskt hade bott nära dem!? Det lär vi aldrig få veta, med tanken på att planen är att stanna i stockholmsområdet under en obestämd framtid.


Hur tänker ni kring ämnet om att bilda familj vs närhet till släkt? Har ni överhuvudtaget reflekterat över det och hur tänker ni som är i en liknande situation?

8 comments

  1. Flyttade till Sthlm pga jobb. Vill hemskt gärna flytta utomlands igen men inte själv. Känns som jag har gjort det rätt många gånger (USA, Singapore, Korea, Tyskland och Oslo). Att bygga upp ett socialt kontaktnät tar rätt mycket investeringar privat och att göra det tillsammans med någon skulle bara kännas kul men just nu skulle jag inte vilja göra det själv. Min släkt finns inte närma mig och har aldrig gjort. Mina föräldrar flyttade till Västerås året innan jag föddes pga jobb (släkten i Halmstad + Smögen) så som barn fick jag också åka många och långa bilresor då vi åkte en gång i månaden till Västkusten som var mitt andra hem. Västerås har aldrig varit mitt hemma faktiskt.

    1. Ja, du har verkligen bott utomlands mycket! Förstår att det måste tära en del att lära känna, lämna och sedan börja om… Så, känner du nu att Stockholm är ”hemma”? Eller är det fortfarande västkusten?

  2. vi har familjen nära, inom en mils radie men ses ändå bara vid jul och födelsedag (om man kan och inte bokat annat).
    så allt är inte ALLTID bättre för att dom är nära.
    när barnen var mindre var kompisar barnvakt inte svärmor några gator bort…

    1. Du har såklart rätt, det finns inte ett ”facit” på hur det ska vara – trots att man bor nära varandra…

  3. Åh, det där dilemmat. Det är ju väldigt svårt att veta hur man utvecklas framåt, det enda som är säkert är ju att man förändras med åren och med det ens mål och preferenser. Tror verkligen det är klokt att reflektera ordentligt innan man börjar bygga, då har man åtminstone övervägt olika scenarios.
    Har nära som vill åt olika håll rent boendemässigt, men är väldigt lyckligt gifta och har barn. En jobbig sits faktiskt.

    Om båda kompromissar blir det inte toppen men om en får sin väg och den andra inte alls får det så blir det ju inte heller bra. Och sen är det ju som sagt barnen också, de bygger ju oxå nätverk och trygghet och har en vilja att respektera. Åh, så svårt!
    Men jag tror också att det går att få in ”sina element” i sin vardag och att göra små anpassningar som släpper in mer av det en vill och så får man försöka nå en acceptans i det som är.

    1. Ja, jag håller verkligen fast vid din sista mening – det blir nog bäst i slutändan! Tack för kloka tankar.

  4. Åh vad jag känner igen mig i dina tankar! Jag flyttade till Stockholm 1998 för att studera och de första tio åren kom min mamma hit och hälsade på nästan för ofta 🙂 Men lagom tills William föddes 2008 så blev hon sämre. Hon var här när han var precis nyfödd men nu är det snart tio år sedan och numera tar hon sig inte ens ur sängen utan hjälp. Så då är 35 mil långt.. Och min sambo är från Stockholm och inte jättesugen på att flytta, även om det finns dagar när han tvekar lite. Och William kan absolut inte tänka sig att flytta från kompisar och skola. Så när man tänker tillbaka hade det varit smartast att flytta ”hem” när han var riktigt liten, ja om jag hade kunnat locka med mig sambon alltså. 🙂

    1. Ja, det är såklart många tankar som rör sig i huvudet… Tråkigt att höra om din mamma! Förstår att det måste vara en oerhört tuff situation att vara så långt bort.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Close