Den åttonde veckan av vår thaimout lämnade jag familjen kvar på Koh Lanta för att istället åka till grannlandet tillsammans med Plan International Sverige. Efter minst sagt intensiva dagar och upplevelser i Myanmar (Burma) kom jag tillbaka hem till Koh Lanta i måndags.
Utlandsresa och hemmahäng (Thaimout 2019, v. 8-9)
Jag har redan skrivit en del om resan till Thailands grannland här i bloggen, och fler rapporteringar kommer framöver (bland annat i poddform, jag och Lisa spelade in ett avsnitt nu ikväll som är redo att släppas senare i veckan). Jag har aldrig sett så många tempel samlade på en och samma yta!
Läs mer:
- Att resa till Myanmar (Burma): min resa dag för dag
- Att resa för ett större syfte: reflektioner om resetrenden
- Hej från Myanmar och fadderresan med Plan International Sverige
Under tiden fick jag dagliga uppdateringar hemifrån, där barnen varvade skoldagar med utflykter:
Kontrasterna från klosterskolorna i Myanmar var inget jag kunde undgå att fundera över. När jag kom tillbaka igen fortsatte livet sin gilla gång, även om jag själv har befunnit mig i någon slags bubbla ända sedan jag kom hem från min resa.
I tisdags åkte hela gänget för att äta middag på Lazy Days, vilket också blev en hej då-middag för min systerdotter Elina som har varit här och hälsat på.
Lazy Days ligger på Relax Beach, och ja, kvällsstämningen där borta är ljuvlig!
I övrigt har det varit massor med hemmafix och ärenden kopplade till lägenheten. Vi har lagt beställningar hos både “gardinkvinnan” och “bambumannen”, och har dessutom handlat på oss ett gäng fina gröna växter för en spottstyver.
När jag gör mina utflykter och ärenderundor tillsammans med Tobias blir det sällan tråkigt. Han vill alltid åka in på småvägar och testa nytt, medan jag kan vara ganska bekväm av mig och köra på säkra kort. Hittar jag en väg hem från pendeltåget som funkar tar jag den, medan Tobias vill testa nya varje gång.
Den här gången hade han spanat in en vägskylt till “The secret beach” (not so secret anymore, ligger mellan Relax Beach och Khlong Kong), som ledde till…
…de här vyerna!
Dessutom fick vi äntligen chans att käka nere vid Khlong Khong, tipset vi hade fått om “Sonya” visade sig verkligen hålla måttet.
Jag passade också på att följa med på en av de tidiga fotbollsträningarna (Sebbe och Julia kör morgonträning torsdag+fredag). Det är en ren fröjd att se Julia ta en naturlig plats i laget, som till övervägande del består av killar.
I fredags, på Internationella kvinnodagen, bestämde jag mig för att gå på en så kallad “Empowering Sister Circle” på Oasis Yoga, ledd av en tjej som jag har kommit i kontakt med via facebookgruppen Vi älskar Koh Lanta! Syftet med cirkeln? Ungefär här:
We will go through a guided meditation, a moment of silence, reflection and sharing. I hope this will be the beginning of a powerful and inspiring journey.
Det blev en stark timme, tillsammans med ett fint gäng kvinnor som delade med sig av kloka tankar! För mig blev det som en naturlig förlängning på Myanmar-resan.
Vi har också mött upp Towe/Come fly with me och hennes lilla tjej som är här på Koh Lanta samtidigt som oss.
Den här veckan har kulturfestivalen Laanta Lanta festival pågått nere i Old Town. Med småbarn i sällskapet kan det blir lite hur som helst, men faktum är att Nelly skötte sig exemplariskt. Vi fick en riktigt mysig eftermiddag och kväll på plats!
Läs mer: Laanta Lanta Festival
Festligheterna fortsatte också i kväll, genom födelsedagsfirande för en kompis som åker hem snart. Fler och fler börjar packa väskorna och dra sig hemåt, men jag hoppas kunna njuta järnet sista veckorna på plats!
Omslagsbild från bussen på väg till fotbollsträningen. Här kan ni läsa fler inlägg om Koh Lanta och här specifikt om vår Thaimout 2019.
2 comments
Jag tycker att det är så underbart med sådana som ni, som tar med sina ungar runtom i världen. Inte på charterresor till svenskparadis utan för att verkligen SE världen från olika synvinklar. Om jag hade haft barn så skulle jag gjort samma 🙂
Vackra bilder dessutom. Burma verkar vara ett fantastiskt land att besöka.
Tack för fina ord Christine! Det gör mig glad att höra.