Min och Nellys tredje vecka på Koh Lanta blir Tobias sjätte och därmed den sista innan han återvänder hem till de stora barnen där hemma i Sverige. Det innebär i sin tur att vissa av oss (till exempel jag) givetvis vill maxa tiden som är kvar. Det visar sig att temat för veckan blir goda middagar och stränder på rad.
Goda middagar och stränder på rad (Thaimout 2025, v. 3)
Mitt recept för en lyckad dag på Koh Lanta får gärna innehålla en liten dos av Diamond Cliff…
…för att avnjuta en shake eller måltid till den här sjukt vackra utsikten. Och visst får jag som jag vill den här veckan.
Det här är helt klart en av mina bästa utsiktsplatser på hela ön! Vyerna hade lika gärna kunnat tillhöra Australien eller för all del valfritt annat paradis. När vi tröttnat på att beundra havets alla nyanser och därtill spanat efter snorklare tar vi de branta trapporna hela vägen ner till Diamond Cliff Beach för en promenad längs vattenbrynet.
Efter att ha fått den dagliga dosen av vackra vyer har jag planerat en sushilunch på resorten Rawi Warin mot bakgrund av de lovord jag hört om deras sushi. Om jag gjort min research rätt hade jag dock insett att den japanska restaurangen inte öppnar förrän framåt kvällningen.
Å andra sidan får vi en fin liten promenad på resorten, som är en av de finaste som finns på ön undantaget Pimalai (läs min poddkollegas Lisas hotellrecension här). Jag och Tobias konstaterar att vi gärna hade landat på Rawi Warin ett par veckor om syftet var semester – sen hade jag nog fått lite lappsjuka (här finns en hotellrecension om Rawi Warin från min kompis Towe som kan sitt Thailand efter att ha bott och rest mycket i landet).
På väg hem stannar vi även till vid Manao Villas – ett svenskägt projekt bestående av en massa vitkalkade hus i ett lugnt område. Det känns lite väl tillrättalagt för min del, inte en enda litet skjul med plasttak någonstans, men är förstås väldigt fint. Jag har förstått att fler och fler svenskar flyttar hit för året runt-boende. Det ska bli intressant att följa utvecklingen!
När magen börjar kurra föreslår Tobais att vi ska stanna till vid Lazy Days för lunch. Jag motsäger mig inte, tvärtom. Även det här stället är en återkommande favorit och det är alltid lika kul att stanna förbi.
Nuförtiden finns det även pool på området, så är även fallet på systerresorten Lazy Lodge där vi också trivs.
Just idag föredrar jag dock en turkos sittpuff under ett parasoll på stranden. Tänk på att fråga personalen om det är okej att dimpa ner, salor och puffar är först och främst till för resortgäster.
Jag är tråkigt förutsägbar på det sättet att jag väljer en och samma favoriträtt på de restauranger vi återkommer till. Här är det panaeng som gäller, deras variant med krispiga grönsaker i såsen är galet god. Tobias testar som vanligt något nytt (oftast något med kött) och verkar nöjd med sitt val.
Någon dag senare är det dags för middag med en annan familj vi har lärt känna på ön. Vi tar sikte på Baan Noodie, ett ställe som ligger nästan gömt bakom grönska vid vägen mittemot mataffären Mother Marche i närheten av oss.
Ryktet om att det här serveras öns godaste Khao Soi visar sig stämma, gode tid så god den är. Vi får en hel massa tillbehör till och förundras av det lila riset. Priset för min måltid ligger på 120 baht, dvs 40 kronor. Billigare än en kycklingfilé hemma i Sverige.
Det blir fredag och vi vaknar upp till alla hjärtans dag, hurra för det! Nelly har pysslat ett kort i skolan och jag påminns åter igen om att det där fågelskrället familjen släpade hem förra gången jag var i Thailand uppenbarligen har en speciell och central plats (hos nästan alla) i vår familj.
Framåt kvällen har vi bokat bord på öns bästa restaurang…
…som alltså heter Yang.
Jag beställer in en massa smårätter och min dejt slår till på en entrecote.
Vi hade lätt kunnat hänga en stund i baren efter middagen, men hemma väntar film och godis med Nelly. Det blir lördag och en hel massa padel…
…men på söndagen stiger vi upp i ottan för att pricka soluppgången vid Siri Lanta Bridge. När vi kommer fram är hela världen inbäddad i en rosalila dimma och det känns nästan som en saga.
Det pratas ofta om Koh Lanta som “solnedgångarnas ö”, men jag vill givetvis också slå ett slag för soluppgångarna – särskilt om du orkar stiga upp och ta dig till Siri Lanta Bridge (som alltså förbinder de två öarna Lanta Noi och Lanta Yai). Här får vi också en helt annan vy över Saladan än den vi är vana vid.
På vägen hem stannar vi till en stund vid ett av öns buddhistiska tempel. Så fint och så annorlunda från det vi är vana vid!
Vi har såklart också haft en hel massa vardag med allt vad en sådan innebär. Här tar mitt resesällskap en välbehövlig fikapaus efter att ha manglat multiplikationstabellen. En av dagarna drar Tobias och Nelly iväg själva för en heldagsutflykt…
…och åker hela vägen ner till nationalparken. Tobias konstaterar att han gärna gör den längre vandringen där nere någon gång – den har vi fortfarande inte tagit tag i! (För en sådan krävs förberedelser i form av bra skor, vatten och keps etc).
När det här radarparet äntligen kommer hem igen tar vi i vanlig ordning en runda till 7eleven för att fylla på kylen och vips var vår tredje vecka på Koh Lanta över och förbi!
Här kan ni läsa om våra tidigare långvistelser i Thailand. (Omslagsbild på Koh Lantas bästa Khao Soi vid Klong Dao).
