För ett litet tag sedan chattade jag med en kompis om livet i allmänhet. Ni vet – jobb, familj och vardag. Jag konstaterade att jag kände mig trygg (ja, trygg!) efter en helg med fullt fokus på familjen, och samtidigt glad inför stundande Italienresa: ”Jag kommer alltid att vara en rastlös själ. Behöver båda. Trygghet/rastlöshet”.
Trygghet vs rastlöshet:
Med jämna mellanrum försöker jag förstå varifrån min rastlöshet kommer ifrån, och huruvida den är en tillgång eller ett hinder för mig. Den här ständiga längtan att resa, att uppleva, att röra på mig, och att vilja se nytt – den är en drivkraft för mig. Samtidigt har jag ett grundläggande behov av trygghet. Familjen – min man, barnen, storfamiljen och vänner – är liksom själva fundamentet jag står på.
I slutändan vill jag inte tro att de båda begreppen, trygghet vs rastlöshet, måste stå i motsats till varandra. Jag är en rastlös person som behöver trygghet. Inget nytt under solen tydligen, med tanke på att de här tankarna verkar vara återkommande under hösttider (jag skrev om ett liknande tema för ett par år sedan: Därför vill jag INTE bli en digital nomad).
Imorgon åker jag mot Arlanda och därifrån vidare till Italien (jag har fått några, men behöver fler tips om Neapel – hjälp!), och det välbekanta pirret i magen värmer gott. Samtidigt var dagens utflykt till IKEA, Decahtlon och Bounce tillsammans med familjen precis vad jag, och vi, behövde!
Känner du igen dig i resonemangen?
Du har öarna Capri, Ischia, Procida, utanför Neapel sen har du hela Amalfikusten därefter.. Andas och njut😊
Andas och njut, låter som de bästa tipsen jag kan få – tack! 🙂 Procida och Ischia, känner faktiskt inte till… Capri var jag på för 3 år sedan, gillade mycket!
Tror du att människor antingen är rastlösa och har denna drivkraft och törstar efter MER, och mer vad livet har att bjuda på? Och att andra är helt nöjda och trygga i vardagen, precis som det är? Kanske har man bägge delar som du och kanske går dessa i perioder? För 2-3 år sedan hade jag en stor längtan och drivkraft att uppleva och SE världen! Både i form av platser, men också aktiviteter, hobbys, böcker och filmer. I samma period blev jag också utbränd och förlorade rastlösheten och viljan att upptäcka, att se nya grejer, uppleva nya kulturer och platser. Jag kände mig färdig och ville bara ha ”allt som det var” och vara i den trygga och oförändeliga basen. Fokuset blev hellre på min inre resa än på alla ”yttre” resor med ”yttre stimulin”. Jag börjar få lusten och gnistan tillbaka att resa mer igen och upptäcka fler platser, och utan att känna att jag kryssar av en lång to-do list på checklistan 🙂 För vad är det egentligen vi springer efter?
Tack för intressanta tankar och resonemang! Nej – jag tror personligen inte alls att det behöver vara antingen eller – däremot tror jag det finns människor som gärna placerar in sig själva, och andra, i de olika facken.
Känner igen mig i mycket av din egen beskrivning av att ”förlora rastlösheten”, vilket hände mig också i samma veva som din. Det enda jag ville ha var trygghet – och många tankar virvlade runt innan jag åter igen landade i någon mix av mitt gamla jag. Frågan du ställer dig – vad vi springer efter – är så välbefogad. Den behöver vi nog ställa oss varje dag när vi vaknar…
Jag känner igen mig så!!
Nu t.ex är jag glad och tacksam för min Berlinresa , men njuter av min lediga dag med småplock hemma och en långpromenad. Dock surrar ju redan i mitt huvud ständigt tankar på nya resmål…men julmarknad i Helsingör väntar i november! De små utflykterna relativt nära, är inte att förakta, man bara glömmer lätt att de finns tycker jag. 😊
Tack Maria, fint att höra om hur du resonerar! SÅ viktigt att inte glömma bort vardagsutflykterna, finns så fantastiskt fina grejer att göra hemmavid. (Fast ändå. Helsingör, julmarknad – ÅH!)
Har du läst nånting om att vara sensationssökande/nyhetssökande? 🙂 Känner igen mig så i din beskrivning och har läst mycket om just sensationssökande personlighet.