Close

RESFREDAG

Reseblogg världen över!

Sliding Doors och att inte grubbla för mycket (eller?)

Sliding Doors och att inte grubbla för mycket (eller?)

Jag vet inte hur det är med er, men själv kan jag ibland fastna i “tänk om”-träsket.

Filmen Sliding Doors gjorde stort intryck på mig när jag såg den första gången. I filmen får tittarna följa med Gwyneth Paltrow under två helt parallella livsscenarion, beroende på om hon hinner med tåget eller inte. Jag gissar att alla känner igen sig i grundtankarna om hur mycket våra egna medvetna och omedvetna val påverkar det som händer i våra liv i relation till sådant som ändå skulle ha “blivit”. Jag har en tendens att falla in i grubblarspåret och det är nästan alltid samma tankar som återkommer: boende, utbildning/arbete och barnens framtid. Låt mig förklara ungefär hur tankarna går.

Sliding Doors och att inte grubbla för mycket (eller?)

#1. Boende

nacka Järla sjö
Nyförlovade utanför vår lägenhet i Järla Sjö, 2007.

För några månader sedan mötte jag upp mina tjejkompisar vid Hammarbybacken för att träna. Högst uppe från toppen kunde jag se Järla Sjö bre ut sig och i vanlig ordning suckade jag högt och sa något i stil med – “Åh, vad jag ångrar att vi flyttade därifrån… tänk om vi hade bott kvar i Nacka!” 

En av mina kompisar kom då med ett resonemang som jag inte har kunnat släppa sedan dess: “…om ni hade bott kvar i Järla Sjö hade du kanske inte varit där du är idag. Du hade haft ditt “söderliv” och säkert varit ganska nöjd.” Och hon kanske har rätt! Flytten till Vendelsö, där jag aldrig riktigt trivdes i huset, satte efter en lång och kall vinter igång tankarna på att göra drömmen om en utlandsflytt till verklighet en gång för alla. Huset såldes, jag startade igång bloggen, Thailandsvistelsen ledde till vinst i en skrivtävling för Ving och på den vägen är det. Om jag hade bott kvar i Nacka hade jag kanske jobbat som bolagsjurist på söder än idag och det var ju aldrig riktigt det jag ville… vilket leder in till nästa grubbelspår (även om jag fortfarande inte har bestämt var i världen jag vill bo “när jag blir stor”):

#2. Utbildning/arbete

jurist uppsala universitet
Nostalgitripp bland propositionerna i Uppsala universitetsbibliotek.

När jag var i Uppsala i helgen drogs jag in i hela akademikeratmosfären och konstaterade högt och tydligt att mitt studentliv hade varit mycket roligare om jag hade pluggat juristlinjen i Uppsala istället för i Stockholm. Min kompis, som stod bredvid, kontrade och frågade om jag verkligen hade tyckt det var roligare med juridiken i Uppsala än i Stockholm. Hon hävdade istället att jag borde ha gått journalisthögskolan.

Det ämne jag har ägnat flest grubbleritimmar åt under min livstid är utan tvekan val av utbildning. Varför blev jag jurist, när jag egentligen ville bli polis? Å andra sidan hade jag nog inte velat ha mina fem år som juriststudent och tio år som verksam jurist ogjorda – eller? Jag har lärt mig så mycket, skapat så många kontakter (och vänskapsband!), fått en allmänbildning som är ovärderlig och under tiden som tingsrättsnotarie i Varberg stormtrivdes jag. Vill jag verkligen ha allt det där ogjort? Det vill jag väl inte?

Livet består verkligen av många olika faser och är i mångt och mycket en enda lång skola där du hela tiden lär dig nya saker om dig själv och din omgivning. Alla val, medvetna eller omedvetna, har till slut lett mig till en nuvarande arbetssituation där jag till slut får göra verklighet av min en gång spirande dröm att arbeta med och skriva om resor – och samtidigt själv bestämma över min tid.

#3. Barnens framtid

silja resort

I takt med att mina barn blir äldre funderar jag mycket på deras framtid. Hur mycket kan jag påverka deras livsval, hur ska jag göra för att ge dem grundförutsättningar för att få en så bra start i livet som möjligt? Hur ska jag kunna skydda dem från världens alla hemskheter? Hur mycket påverkar val av skola hur det det går för dem senare i livet? Om jag mot förmodan får med Tobias på planerna att flytta till Karlskrona, skulle det verkligen vara schyst mot barnen? Hur ser ett sådant Sliding Doors-scenario ut – går det att få en glimt in i framtiden på de olika scenariorna?

Borde jag inte laga mer nyttig mat till barnen? Borde Sebbe verkligen få spela vissa datorspel? Alltså, förstår ni vilket galet stort ansvar det är att vara delad huvudperson i tre små människors liv? Utan Tobias att bolla med hade jag förmodligen blivit galen på kuppen.


I relation till val av resmål för nästa semester är det här stjärnfysik. Vad handlar era Sliding Doors-grubblerier om just nu?

14 comments

  1. Jag skrev ett inlägg på detta ämne för någon vecka sedan. (https://nouw.com/christinesstories/tankar-om-vuxenhet-livsval-och-att-vaga-34934166)
    Det är intressant att leka med tanken ibland om “Hur hade livet varit om jag inte tagit de beslut jag tagit?”. Med handen på hjärtat finns det val jag önskar att jag kunde göra om. För det mesta har det handlat om tillfällen då jag inte gått på magkänslan. Men livet blir som det blir och vissa saker går inte att påverka, eller så leder det till någonting annat positivt.

    Vad gäller dina barn så kan du aldrig veta hur det ska bli för dem i skolan. Det enda du kan göra som förälder är att hjälpa dem bygga upp sin självkänsla, vara lyhörd och öppensinnad och låta dem veta att oavsett vilka människor de blir, så är det viktigaste att vara trygg i sig själv och att den tryggheten också finns i familjen. Då blir det starka och goda personer, det är jag övertygad om. Inte för att jag har några ungar men jag var ju en själv en gång i tiden, hehe. Jag växte upp med mobbning och en långdragen och smutsig skilsmässa (och föräldrar som tyvärr inte fokuserat tillräckligt på den där tryggheten och självkänslan hos sina barn). Sådant sätter spår, men med god självkännedom och en förmåga att se sitt eget värde så är det lättare att stå upp för sig själv.

  2. Åh Christine, tack snälla för din fina och personliga kommentar och för länken, väldigt intressant att läsa dina tankar. Jag tar med mig allt det du skriver om barnen och deras uppväxt ovan. SÅ viktiga tankar. Ledsen för din skull – att du behöver ha de erfarenheterna i bagaget. Kram!

  3. Alltså guuuuud, vad jag känner igen det här! Det har funnits med mig åtminstone varje vecka sen jag såg den filmen (när den kom). Hur varenda liten vänstersväng eller nej tack till ett event kommer innebära att jag aldrig osv. För herregud vilka slumpartade grejer som hittills format stora skeenden i ens liv! Men – jag tror på att välja med magen och rent allmänt vilja sig själv, nära och främlingar väl, så blir det ändå en väldigt bra väg och goda möten överlag.

    Det där du skriver om barnen – det är faktiskt en av anledningarna till att jag hittills inte vågat mig på det, haha. Att JAG skulle vara den som till att börja med ska hålla ett knyte vid liv och sen dessutom vägleda denna plutt ut i världen relativt oskadd. Det hisnar bara jag tänker på det 🙂 Skämt åsido – det fina är ju att man formas av allt som händer, bra och dåligt och med en kärleksfull grundplåt i livet och stöd så blir man oftast en bättre, klokare och mer självständig person för varje eget val, både de som inte blev så bra och de som blev succé. Som förälder tror jag bara man ska skicka med det och finnas där när det behövs!
    Jag tror generellt på acceptans och på en stor dos kärlek till sig själv för allt man ändå klarat av. Och magkänslan. Alltid magkänslan 🙂

    1. Tack Katta, så spännande att se hur du resonerar. Och JA, den filmen är väl den jag har refererat till allra mest genom livet – tänk vilket intryck och avtryck den gjorde. Måste nog se den igen snart!

      Magkänslan – yes – låt oss följa den. Alltid!

  4. Jag har en personlighet som egentligen skulle kunna grotta ner sig i såna typer av tankar, men jag brukar se till att stoppa mig själv ganska fort eftersom jag inte tycker att det leder till något gott.
    Minns att jag läste en sunami-berättelse där en man som förlorat hela sin familj reagerad med ”tänk om de bara hade…” och en thailändare ruskade om honom och sa ”tänk aldrig så igen”. Och det hade hjälpt honom jättemycket.
    Så det tänkte jag på bla när jag råkade ut för en olycka i Malaysia.

    1. Oj, förstår att du blev gripen av den historian. Och din olycka… usch ja. Det går ju att bli tokig om man grottar ner sig för mycket… Fast ibland skulle jag VERKLIGEN vilja ha förmågan att kika in i olika parallella framtidsscenarion, bara lite lite lite…

  5. Är det något jag har lärt mig är det att ”home is where your butt sits”. Alltså, för mig innebär det att jag tvingat mig till acceptans för hur saker och ting är nu och att faktiskt göra något åt det jag är missnöjd med och kan påverka. Just nu är jag här. Jag lever, jag har ett fint hem, är omgiven av människor som jag älskar och som älskar mig. Visst finns det saker jag ångrar starkt, men jag tror på förlåtelse som en stor kraft. Att förlåta sig själv och gå vidare är livsavgörande för att leva i acceptans. Vilken nytta har jag av att ständigt banna mig själv över dåliga beslut för 5, 10, 20, 35 år sedan? ❤️

    Dina tankar förstår jag dock mycket väl. Kom ihåg att du och Tobbe är jättefina föräldrar och att de val ni gjort helt säkert fortsätter leda era barn rätt. Älskar dig! ❤️

    1. Tack – du är alltid lika klok.

  6. Så intressanta tankar, har också funderat mycket på det där och någonstans insett att alla val jag har gjort har tagit mig dit där jag är idag och där jag trivs så himla bra!

    1. Fint att höra Emmi. Ja, du verkar verkligen ha hamnat precis rätt!

  7. Sliding doors – alltså vilken film. Faktum är att jag har en lite rolig historia kring när jag såg den. En historia som är ganska mycket jag. Vi var fyra par som skulle gå på bio hemma i Karlskrona. Alla ville se Harmageddon (om jag inte missminner mig så var det den) utom jag. Jag ville se Sliding doors. Det slutade med att sju personer gick på Harmageddon och jag gick på Sliding doors. Jag ångrar mig inte en sekund och har sett om filmen många många gånger. Jag har dock turen att inte själv hamna i allt för många grubblerier kring tänk om – och hur det kommer sig kanske jag får fundera lite på och skriva om själv. Men jag fascineras av filmen nåt oerhört. Tack för att du påminde mig om den.

    1. Men visst är den BRA!! Måste nog se om den snart. Perfekt julhelgsfilm.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Close