Resorna jag aldrig åkte på

Jag gissar att vi alla har ett gäng i bagaget. Ni vet, de där resorna som planerades, men som av en eller annan anledning aldrig blev av.

När jag numera tänker tillbaka på resorna jag aldrig åkte på är det egentligen inga konstigheter. Saker kom emellan, tidpunkten passade inte, mamma sa nej… men det blev ju ändå bra till slut! 

Resorna jag aldrig åkte på

#1. Cykelsemester på Gotland (1991)

När jag var i elvaårsåldern drog min äventyrlige morbror Rolf ihop ett gäng tonårskusiner och kompisar för att cykla en vecka på Gotland. Två av mina systrar åkte med, liksom min jämnåriga kusin. Den här resan blev vida omtalad, och är det fortfarande! ALLT MED RESAN VAR SÅ OERHÖRT BRA… utom det faktum att jag inte fick följa med för mamma. Anledningen? Hon trodde inte att jag skulle orka cykla. Allt är numera glömt och förlåtit, mamma blev en bättre ja-sägare ju äldre hon blev.

Min revansch? Tjejvättern en hel massa år senare. (Och ja, jag orkade hela vägen.)

#2. Klassresa till Cypern (1995)

Ni vet den där klassiska charterresan i nian? Den när folk spyr i garderober och är så bakfulla att de somnar i solstolen och blir så pass stekta att huden lossnar? Well, den resan fick jag inte åka på för… just det, mamma. Nu i efterhand gissar jag att det också rörde sig om en ekonomisk fråga – förmodligen hade mina föräldrar helt enkelt inte råd att skicka iväg alla (ja, vi var ett gäng) barnen på dyra klassresor. Oavsett anledning, det var inte kul att vara en av två klasskompisar som inte följer med på en sådan grej. Jag minns faktiskt att jag tänkte “jag ska nog visa dem…” vilket gjorde att min Australienresa två år senare kändes som en seger. Sup er gärna fulla på er charter i Grekland så åker jag till AUSTRALIEN istället!

Min charterrevansch? Jag har exakt noll charterfylleresor på mitt samvete (tack mamma, och jag menar det!). 2006 tog jag däremot med lillsyrran till Kreta på en charterresa där vi mest åt sallad, spaghetti och turkisk peppar – som förmodligen sköljdes ner med Cola Light.

#3. USA direkt efter studenten (1999)

Efter ett krossat hjärta drabbades min storasyster Av Den Stora Upptäckarlusten. Hon fick för sig att söka jobb som camp leader i USA, en grej hon ville göra tillsammans med mig. Jag var superpepp och planen var att vi skulle resa ihop efter jag tagit studenten. Utan att riktigt veta vad som hände lyckades hon finta bort mig för att åka ensam. Jag? Jag spenderade istället sommaren efter studenten som sommarvikarie på ett demensboende i Fruängen. OM JAG VAR BITTER? Kanske lite.

Min revansch: På ett sätt hade hon ju faktiskt redan krattat gången, min syster. Hon åkte två år i rad och hennes entusiasm fick mig att åka iväg ensam på en liknande grej sommaren 2001. Nu i efterhand fattar jag att det är cirka en miljon gånger nyttigare att åka ensam, än att åka tillsammans med en kompis eller syster.

#4. Dominikanska republiken med min syster (2000)

Tänka sig, samma syster avbokade vår planerade resa till Dominikanska republiken. Den här gången förstod jag dock henne till fullo. Efter att ha bokat, och till viss del betalat, resan fick syrran reda på att det krävdes vaccin för att åka dit – och ja, så var det med den resan. Sprutfobi är inget att skämta om, särskilt inte hennes. Och den plötsliga luckan i schemat innebar att vi istället åkte på en spontan roadtrip med tre killkompisar genom Europa. Slutet gott, allting gott!

Karibienrevanschen: Jo, den fick jag ju faktiskt på bröllopsresan med Tobias 2008.

#5. Tunisien med min bror (2004)

Dagen innan jag och min lillebror skulle resa till Tunisien ringde telefonen, och några timmar senare hade vi avbokat resan. Vår syster fick en son i vecka 25 (!) under enormt dramatiska omständigheter, vilket innebar att både mor och son svävade mellan liv och död. Jag minns faktiskt inte jättemycket, mer än att det var en hemsk tid på många sätt. I sådana stunder är det oerhört skönt med en stor familj som sluter upp – det var aldrig något snack om att vi skulle avboka.

Och till Tunisien kom jag ändå, 4 år senare, den här gången med en liten son i armarna. Sånt är livet – oförutsägbart.

Nu är jag nyfiken på era avbokade resor! När, var och hur – berätta gärna!