Resa bort från barnen: när, varför och hur länge?

Nyligen fick jag en läsarfråga om mina tankar och känslor kring att resa bort från barnen. Det är en bra fråga, som förtjänar ett helt eget blogginlägg.

I dagsläget är våra barn 9, 7 och 3 år gamla och jag märker att min inställning till att resa bort från barnen har hunnit ändra sig en hel del genom åren. När jag fick mitt första barn ville jag knappt lämna bort honom ens en liten stund, jag kände en fysisk längtan efter honom när han inte var nära mig. Exakt samma känsla infann sig när tjejerna var bebisar. Ju äldre de blev, desto lättare blev det att resa bort från barnen.

Resa bort från barnen: när, varför och hur länge?

Till att börja med vill jag poängtera att det inte finns några rätt eller fel i de här frågorna. Vi kommer alltid att tycka och tänka olika, just eftersom vi är olika. Varje barn och varje förälder är unik. Vi har olika förutsättningar och erfarenheter med oss i bagaget. Lyssna inte för mycket på andra, utan känn först och främst efter vad som är bäst för just er familj. 

“Jag skaffade inte barn för att vara ifrån dem.” Känner ni igen påståendet? Jag kan absolut relatera till meningen, men inte när den används för att skuldbelägga andra. För nej, jag skaffade inte barn för att vara ifrån dem. Jag vill inget hellre än att vara med mina barn. Men. Inte. Hela. Tiden. Så länge jag vet att de är trygga i sig själva och så länge jag kan lita på att de blir väl omhändertagna av någon annan än mig själv har jag inget större problem att åka bort från dem. För mig är det däremot en känslomässig skillnad beroende på om barnen är med min man, alltså deras pappa, under tiden när jag är bortrest vs om jag och Tobias åker själva utan barnen. Om jag vet att barnen är med Tobias kan jag åka bort nästan helt utan bryderier. Jag vet att barnen har det minst lika bra med honom (om inte bättre!) när jag är borta.

Hur gamla var barnen när jag reste från dem första gången?

Första gången jag och Tobias lämnade Sebastian mer än bara en natt var han 1,5 år. Jag var gravid med Julia och vi ville komma bort en weekend till Portugal för att få lite tid för oss själva innan vi blev fler i familjen. Min storasyster passade Sebbe 2 dagar, därefter tog min kompis över 2 dagar. Jag åkte bort med blandade känslor, men kom hem utvilad till en nöjd son.

Med mellandottern Julia har situationen varit en annan sedan start. Ända sedan vi lämnade bort henne första gången har storebror funnits med henne som en trygghet. Hon har även haft en större grundtrygghet i sig själv och i situationen att bli bortlämnad. Första gången vi lämnade bort henne mer än en natt var under en resa till Schweiz, då hon och Sebbe spenderade några dagar hos farmor i Göteborg. Den resan var lite av en tenta med högsta betyg och följande år reste jag och Tobias en del utan barnen, men allra mest på egen hand så att en av oss kunde vara hemma med barnen. Fyra år senare blev situationen åter igen en ny när vår minisladdis Nelly dök upp. Jag trodde att jag som trebarnsmamma skulle vara ganska kaxig över att lämna bort Lillmyhran – men hon golvade mig totalt. Jag var inte alls sugen på att lämna bort henne vilket gjorde att hon följde med mig på alla resor. Vi levde i symbios fram till hon blev 14 månader och jag för första gången reste utan henne. Under en (blogg)resa till Danmark fick hon för en gångs skull stanna hemma med Tobias och syskonen.

När och varför reser jag bort från barnen?

Privata resor: Jag och Tobias har försökt att resa bort själva när tillfälle (läs: barnvakt) har getts. För att underhålla en relation tycker jag det är viktigt att inte glömma vilka vi var innan barnen kom. Vi. Jag och Tobias – inte “mamma” och “pappa”. Vi påminner också varandra att inte glömma bort vilka vi var innan vi träffade varandra. Alltså inte Tobias och Annika som par, utan vi som individer. Låter det själviskt? För oss är det ett vinnande koncept. Någon gång när Julia var liten föreslog Tobias att vi skulle börja med varsin egenvecka under sommarlovet, det vill säga en vecka själv utan både partner och barn där vi får tid och utrymme att göra det vi vill. Jag tyckte först att det lät som en märklig idé: “Men, vi är ju en familj och familjer ska hänga ihop under sommarlovet! Älskar du inte oss – va, va va??” Men vet ni? Nu i efterhand kan jag tycka att det är en av hans bästa idéer någonsin. Under Tobias vecka spelar han golf och beachvolleyboll dagarna i ända, under min vecka umgås jag oftast med storfamiljen på Sturkö.

Jobbresor: Under min tid som jurist gjorde jag ytterst få jobbresor, med undantag för ett par resor ut i Europa och några svängar inrikes. Jag arbetade istället flitigt på kontoret för att kunna resa på fritiden. När min reseblogg växte sig större började erbjudanden dyka upp om pressresor och numera ingår resorna som en naturlig del av mitt arbetsliv som egenföretagare. Att resa bort från barnen för att skriva om det aktuella resmålet ser jag som vilken jobbresa som helst (vilket det ju faktiskt är!).

Hur länge har jag varit borta som längst och hur kändes det?

Den första längre (press)resan utan barn gick till Filippinerna, då jag var borta strax över en vecka. Nelly var ett år och åtta månader och jag hade en del bryderier om jag skulle åka eller inte. I övrigt är pressresan till Madagaskar det längsta jag har varit borta i sträck = nästan nio hela dagar (jag åkte på fredag kväll efter jag hade nattat Nelly och kom hem efterföljande söndag). För mig personligen går tidsgränsen för hur länge jag vill vara borta där någonstans, i slutet hade jag en rejäl släng hemlängtan. Under förra året spenderade jag ovanligt mycket tid borta från barnen mot bakgrund av att båda mina föräldrar var svårt sjuka. Jag märkte då för första gången att barnen var ledsna över att jag åkte bort och att min frånvaro faktiskt påverkade familjen negativt.

Mina konkreta tips vad gäller att resa bort från barnen:

#1. Lyssna inte för mycket på andra

Ingen känner ditt/dina barn bättre än du själv, jag kan inte nog betona den här punkten. Lyssna gärna på råd, men i slutändan bestämmer du/ni vad som är bäst för er familj.

#2. Prata med barnet/barnen

Barn förstår så mycket mer än vad vi tror. Prata alltid med dem innan du åker (även om de är små!) och förklara att du kommer att åka bort, men att du kommer hem igen. Visa gärna på en karta eller en jordglob vart du ska. Ni kan också göra en kalender där barnet/barnen kan sätta kryss för varje dag som går tills du kommer hem igen. Är barnet/barnen äldre, be dem förklara hur det känns när du åker bort och diskutera saken. Är barnet otröstligt och förtvivlat kanske det helt enkelt är värt att styra om resan. Var sak har sin tid.

#3. Skapa en hållbar familjesituation

Varken jag eller Tobias kommer från Stockholm. När vi fick vårt första barn bodde min syster här och jag fick enormt mycket hjälp av henne med barnen, både som barnvakt vid eventuella resor och som allmänt stöd. Efter några år flyttade hon med familjen till USA och vi befann oss helt plötsligt i en stad utan varken föräldrar eller syskon i närheten. Nu i efterhand kan jag ofta ångra att vi inte flyttade närmare någon av våra familjer innan barnen (och vi!) rotade oss för mycket. Om du har ett medvetet val att skapa en vardag som underlättar familjesituationen, ta tillvara på den chansen.

#4. Byt barnvaktstjänster med en annan barnfamilj

När min syster flyttade fick vi klura på kreativa alternativ. Våra bästa vänner bodde alldeles i närheten och var i samma situation som oss = inflyttade till Stockholm utan familj i närheten. Vi bestämde oss för att med jämna mellanrum byta barn, ett upplägg som fungerade klockrent så länge som vi bodde nära varandra och hade lika många barn i ungefär samma åldrar. Ingen behövde känna dåligt samvete över eventuella gentjänster – vi visste att det gick jämnt upp i slutändan. Att byta barnvaktstjänster är ett utmärkt alternativ för att möjliggöra eventuella barnfria resor!

#5. Använd Skype/Messenger/WhatsApp

Dagens moderna teknik innebär enorma möjligheter på så många olika plan. För mig är det ovärderligt att se kunna se och prata med mina barn i realtid. Avstånden blir så mycket mindre när jag kan dela deras vardag från andra sidan jordklotet. Det blir ofta inga långa samtal, det är mer “vardagskontakten” jag vill åt när jag ska resa bort från barnen.

Hur tänker och känner du kring ämnet att resa bort från barnen?