Jag verkar inte vara den enda som stundtals har känt mig rädd för att resa, en oro som växte sig starkare under pandemin. I det här inlägget berättar jag mer om mina tankar och erfarenheter, och avslutar med konkreta tips från en psykolog för att underlätta katastroftankar och nojor inför, under och efter resor.
Pulsen rusar, hjärtat slår fortare. Tänk att symptomen initialt är desamma för den glädje och eufori jag så ofta har känt under resande fot. Den beroendeframkallande och alldeles brusiga insikten om att vara fri, att ha koll på läget, att uppleva, upptäcka och vara på väg. Men ibland kommer en annan känsla krypande. Klumpen i magen. Halsen som snörper ihop sig. Tårarna som bränner under ögonlocken och en puls som rusar – men nu av oro istället för lycka. Katastroftankar och nojor om allt som kan gå fel. För mig, för min man och för barnen. Jodå, även om jag har varit runt överallt och ingenstans har jag i perioder känt mig rädd för att resa – en rädsla som definitivt växte sig större under pandemin.
Rädd för att resa: om katastroftankar och nojor
Jag har ibland fått höra att jag är modig som vågar gå min egen väg. “Modig och orädd.” Men när allt kommer till kritan är jag nog ganska rädd av mig. Katastroftankar har jag alltid haft, även om det har gått långa perioder där jag inte har märkt av dem särskilt mycket. När jag fick barn var det kört. Hjälp alltså! Tänk att få ansvaret för ett litet liv i sina händer, hur kan någon inte bli livrädd av den vetskapen? Det har förvisso hänt en del knas under mina resor, både med och utan barn, men uppenbarligen inte tillräckligt stora grejer för att sätta hinder för min reslust.
Läs mer: Mina värsta resminnen
När mina föräldrar dog 2017 blev allt snarare (och konstigt nog) bättre ett tag, “Det värsta som kan hända är att någon dör – och det har ju redan hänt!?”. Typ så gick tankarna. Jag fick en positiv (!) livskris, sade upp mig från kontorsjobbet och följde mina drömmar. Livet lekte och jag kände mig stundtals oövervinnerlig. Sedan kom allt på en gång, kanske hann livet ikapp? Eller döden? Pandemin, 40-årsdagen, livet och världen krisade. Jag blev rädd och obekväm. En känsla som höll i sig, och till viss del håller i sig än.
Vändpunkten, finns det någon sådan? Ja och nej. Jag tror att alla i min omgivning är mer eller mindre påverkade av pandemin på ett eller annat sätt – inte bara negativt ska tilläggas. (Det här pratar för övrigt jag och Lisa mer om i det senaste avsnittet av Att resa-podden.) Min rastlöshet är inte längre lika påtaglig, men jag har under de senaste åren också känt mig nedslagen och sorgsen på ett odefinierbart sätt.
Första utlandsresan efter pandemin gick till Skottland via Danmark. Jag ville tillbaka till mina “trygga” platser i världen, upptäckarlusten till för mig okända destinationer uteblev. Nästa stora resa blev en annan plats där jag känner mig hemma – och här är vi nu! Jag längtade ihjäl mig efter att återvända hit, till Thailand, men var också orolig för allt som skulle kunna gå fel inför och under resan. Nu har det gått 2,5 månader utan större incidenter (PEPPAR, PEPPAR!). När något väl händer med barnen här nere – lite smågrejer, inget allvarligt tack och lov – löser jag det genom att överlämna ansvaret till Tobias. Vår så kallade uppdelning av läkarbesök är att han tar alla sådana med barnen. Det är nog enklast för alla inblandade.
Jag vill komma bort från både katastroftankar och nojor, och för egen del har jag landat i att lösningen INTE är att sluta resa – tvärtom. Att gå runt och vara rädd är inte konstruktivt, det förstår mitt logiska tänkande. Men när det väl uppstår en situation där mina tankar börjar spinna loss försvinner allt som heter logik. Det finns såklart verktyg för att hantera de där situationerna, jag har själv använt mig av flera av dem. Jag bad min syster Kajsa, som är leg. psykolog, att dela med sig av några användbara tips för att inte vara så rädd för att resa. Jag vet att jag själv kommer att ha nytta av dem, förhoppningvis även någon av er som läser bloggen!
Psykologens tips för att underlätta katastroftankar och nojor under resor:
Inför resan:
Först och främst! Med känslor och tankar är det så att de kan ha både rätt och fel. Bara för att du känner dig orolig inför en resa, eller för att du har vissa tankar kring vad som kommer gå fel så innebär inte det att dina känslor och tankar är bevis på att något dåligt kommer hända.
Oro kan delas upp i två kategorier. Oro över aktuella problem och oro över hypotetiska situationer. Vid oro för aktuella problem behöver du lyssna på känslan och agera på den för att bli av med den. Om en orostanke handlar om att någon skulle bli sjuk på resan, kanske lösningen på problemet handlar om att ta tag i att kolla upp vilka försäkringar du har? (Observera dock att förberedelser så som dubbel- och trippelkollande kan gå till överdrift och spä på din oro ännu mer i det långa loppet.)
Ångest kan vara en otroligt obehaglig känsla, men den kan aldrig göra dig illa och den är inte farlig. Att fly från ångesten kommer bara att göra situationen värre på lång sikt, även om flykten är en väldigt effektiv metod kortsiktigt. I värsta fall kan upprepat undvikandebeteende göra att oron tar över och då riskerar du att sluta göra saker som gör dig orolig, som att resa till exempel. När du ska sluta undvika det som väcker ångest i samband med resor kan du inte börja på den svåraste nivån på en gång. Börja med det som känns lite utmanande, men samtidigt görbart och jobba vidare därifrån.
Lär dig andningsövningar/tekniker. Konkreta tips på andningsövningar finns i boken nedan (den skräckslagne psykologen) och flera andra KBT-böcker. Använd inte andningen för att undvika något som är läskigt, utan som ett sätt att lättare möta det som är läskigt. Det finns även bra appar för meditation/medveten närvaro att ladda ner inför resan, exempelvis 29k som är gratis eller Mindfully som har flera bra meditationer om du känner obehagliga känslor.
Under resan (när något faktiskt händer):
Självklart beror det på vad som händer och jag vill inte att ge något generellt råd. Det är ju skillnad på om en familjemedlem blir allvarligt sjuk under en resa eller om man missar ett flyg exempelvis. När det värsta händer byts ju ångesten (känsla vid potentiell fara) ut mot rädsla (aktuellt hot här och nu). Rädslans evolutionära funktion är att sätta oss i säkerhet så snart som möjligt. Utgå inte ifrån att det värsta händer innan det har hänt. I värsta fall har det då bara skett flera gånger- först i ditt huvud om och om igen och därefter på riktigt.
Tillgodose dina grundläggande behov av vila, mat och fysisk aktivitet. Fatta inte förhastade beslut när du har starka känslor.
Acceptera obehaget och låt det ta plats. Inte för att du ville ha känslan, utan för att den redan är där och det effektivaste sättet att bli av med den är att tillåta dig själv att känna precis just vad du känner utan att värdera eller döma det.
Sök stöd. Prata med andra och be om hjälp.
Efter resa:
Påminn dig själv om dina framgångar och utvärdera dina farhågor. Hände verkligen det värsta? Om det värsta faktiskt hände – var det så illa som du faktiskt trodde?
Påminn dig själv om långsiktiga konsekvenser av att låta oron styra viktiga beslut i ditt liv. Om det blir väldigt jobbigt under en resa kan det såklart bero på olika orsaker. Kartlägg vad som drar igång just din oro eller ångest. Vid oro eller ångest som blir så stark att den hindrar ditt liv på olika sätt, sök vård via din vårdcentral.
Boktips! Den skräckslagne psykologen botar sin flygrädsla med KBT av Erik Matton. Oro: att leva med tillvarons ovisshet av Anna Kåver.
Berätta gärna om dina erfarenheter av att vara rädd för att resa. Blev det bättre under pandemin? Sämre? Gilla Resfredag på Facebook för att få del av fler reserelaterade tips framöver!
1 comment