Vissa dagar flyger fingrarna fram över tangentbordet. Uppslagen till bloggutkast flödar och kreativiteten likaså. Nästa dag sitter jag och stirrar på datorskärmen i timtals. Hur kommer det sig?
Skrivkramp. Bara jag ser ordet i text blir jag nervös. Blanksteg som blinkar, ord som fastnar, djupa suckar, skakningar i vänster ben (alltid!), rynkad panna och det ständiga bitandet på underläppen. Tänk alla dessa timmar jag har suttit och vridit och vänt på orden. Och på samma gång, tänk så mycket glädje orden – och i förlängningen bloggen – har gett mig. Så många äventyr den har fört med sig och så många vänner den har bidragit med. Att börja blogga är utan tvekan en av mina bästa idéer hittills!
Om skrivkramp, prokrastinering och hundratals bloggutkast
Skrivkrampen
Vad krävs egentligen för att en reseblogg ska anses vara ”bra”? Vissa säger att den specifika reseinformationen är det viktiga, andra menar att de personliga skildringarna är det som lockar allra mest. Det gäller att inte dras med i hur andra tycker att det borde vara, utan att köra på sin grej. Ibland tänker jag för mycket på texten och förpackningen, vilket gör att resmålet och känslan jag vill förmedla plötsligt känns avlägsen och orden vägrar komma. Det bästa är förmodligen att fånga tankarna på plats och rapportera löpande från resorna, å andra sidan kan ett sådant upplägg riskera att lägga ett lock på hela min upplevelse. Jag vill inte sitta på hotellrummet och blogga om dagens händelser när jag istället kan sitta på en restaurang och uppleva staden i kvällsljus. Numera kör jag någon slags mellanväg och direktrapporterar en del, men har som komplement alltid med ett anteckningsbok där jag skriver upp känslor, konkreta tips och funderingar. Ofta behöver jag marinera resan ett tag innan jag är redo att skriva om den. När skrivkrampen väl kommer (för det gör den!) kan det räcka med att bläddra igenom minnesanteckningarna och ladda upp mina foton på datorn. Om inte annat brukar jag försöka bota krampen genom att googla sådana här tipsartiklar.
Prokrastineringen
Aldrig blir det så viktigt att avsluta andra, viktigare (?), saker som när en deadline närmar sig för en artikel eller ett samarbete. Vissa saker ändrar sig tydligen aldrig, jag var precis likadan när jag pluggade på universitetet. När tentan närmade sig fick jag plötsligt för mig att sortera hela garderoben i färgordning. För ett par veckor sedan, i samband med att jag skulle skriva klart en artikel, blev det plötsligt livsviktigt för mig att göra klart fotoboken från resan till Normandie. Har jag väntat ett halvår att göra den klar skulle jag väl egentligen ha kunnat vänta ett halvår till!? Tydligen inte. Två nätter senare var fotoboken färdig och beställd, men min artikel bestod fortfarande av en halvtaskig rubrik och lösryckta meningar.
Om de hundratals bloggutkasten (och konkurrens mellan resebloggare)
I skrivande stund har jag ett hundratal bloggutkast som ligger och väntar på bättre tider. Jag inbillar mig att inspirationen kommer att slå ner som en blixt från en klarblå himmel, men det händer såklart inte. Inläggen skriver (fortfarande) inte sig själva. Utkasten är mer eller mindre kompletta med rubriker, foton och texter. Så går tiden, min skrivkramp infinner sig och plötsligt publicerar en annan (rese)bloggare ett inlägg med samma tema som jag själv har skissat på utan att komma ända vägen fram. Sånt gör att jag ofta blir frustrerad på mig själv. För jo, visst finns det frustration även i den här branschen – precis som i alla andra!
Vi resebloggare är en brokig skara kreatörer, med den gemensamma nämnaren att resor är vår passion. Många av oss letar ständigt efter våra unika vinklingar, uppslag och nischer. Det är förresten också en av frågorna som dyker upp med jämna mellanrum i olika sammanhang = om vi resebloggare ser oss själva som kollegor eller konkurrenter. Det är en bra fråga, som jag själv inte har landat i riktigt. I första hand tänker jag att vi är kollegor, men vissa av oss är definitivt också konkurrenter om samma nisch/målgrupp. Att vara konkurrenter behöver i och för sig inte vara något negativt. Dels är konkurrens bra för utvecklingen i stort (och får mig ofta att tänka i nya banor!), dels kan konkurrenter komplettera varandra på många plan. Ta klädbranschen som exempel. Börjar jag handla kläder i en specifik butik kan jag få upp intresset för fenomenet mode i sig, vilket i sin tur leder till att jag vidgar mina vyer och också börjar kolla runt i andra butiker. Inget säger dock att jag slutar att handla i ”ursprungsbutiken” för det, det är snarare så att butikerna kompletterar varandra. Och som sagt, många av mina så kallade konkurrenter är numera vänner för livet!
Har ni några grymma tips för att bota skrivkramp får ni gärna dela med er. Tanken ikväll var egentligen att jag skulle publicera en guide med Kroatientips, men uppenbarligen flödade varken ord eller inspiration om just det temat.
Såklart att det är både ock! Men man lär sig ju mkt av varandra och får inspiration. Jag skulle säga mer kollegor än konkurrenter. För vi hjälps åt i alla fall de jag umgås mest med. Man glädjs åt varandra osv.
Trevlig kväll kram
Intressant att höra hur andra tänker. Ja, det det hjälps mycket i de olika forumen, absolut!
Viktiga poänger här. Jag tänker att i arbetsliv ärman ofta både kollega och konkurrent och att det inte är så stor skillnad än när man jobbar på en vanlig arbetsplats som anställd. Man kan oftast hjölpa varandra tycker jag även om man konkurrerar.
Ja, men det är ju som i vilken jobbsituation som helst. Tycker dock att det var mindre tydligt ”jobbtänk” de första åren i resebloggvärlden.
Åh det här skulle man nästan behöva sitta och prata om, länge. Jag har nog aldrig sett de andra resebloggarna som konkurrenter. Däremot som inspiration. Jag bestämde tidigt att jag alltid skulle försöka gå min egen väg med bloggen och inte färgas eller stressas av vad andra i ’the community” säger. Jag har ju min egen vision av min blogg. Dessutom, det är få som länkar så mycket till andra bloggare som du och jag och en handfull till gör.
Det betyder att jag inte bryr mig om siffror, hur andra tycker en reseblogg ska vara, vad andra skriver om, hur många bilder man bör ha, utan bara min egen känsla. Det händer att jag som du har flera färdiga inlägg att lägga ut, men just den dagen känns inget rätt. Och det är okej. När skrivkrampen faller på kanske du bara ska göra ett bildinlägg från en äldre resa. Eller rota i arkivet. Där finns kanske helt plötsligt något som känns kul igen. Det gör jag ofta. Och, vad gör det om någon annan lagt ut liknande inlägg? Vi har säkert alla olika läsare, bortsett från oss resebloggare själva :).
Tack för din kommentar Daniela! Många kloka insikter.
Just det här med ”vad krävs för att en reseblogg ska anses vara bra” har jag funderat en del på. Vem bestämmer vad som är en bra reseblogg? Egentligen handlar väl det mycket om vem du skriver för, tror det är stor skillnad om man skriver för läsare eller potentiella arbetsgivare. Jag började själv skissa på en reseblogg för flera år sedan, men fick sen sån prestationsångest när jag såg hur resebloggarna utvecklades och hur professionella alla blev, så den lades på is. Fast nu tänker jag töa upp den igen och göra färdigt det jag påbörjade, så får vi se vad som händer med den. Det är ju om inget annat ett fantastiskt sätt att komma ihåg sina egna resor.
Min poddkollega Lisa gav ett klokt råd häromveckan ”skriv en reseblogg som du själv hade velat läsa”! Väldigt bra måttstock tycker jag.
Ser fram emot din reseblogg, du har så många spännande resor att dela med dig av!
Jag ser oss resebloggare som kollegor, men självklart även som mina konkurrenter. Fast inte på ett dåligt sätt utan jag finner ofta inspiration hos er andra till att förbättra min egna blogg och mitt sätt att förmedla bild och text. Jag kan dock också fastna i dåliga tankemönster då jag ser allt bra som ni andra gör.