Och så kom den alltså, årets första resa hem till Karlskrona. Snabbare än förväntat, till min stora lycka! Planen är att jag ska hinna både jobb och avkoppling medan resten av familjen är kvar i Nynäshamn.
Om hemlängtan och årets första Karlskronaresa
Sist jag var hemma var det oktober och höstlov. Ett makalöst fint höstlov för den delen…
… med rosa himmel, middagar, promenader och glada barn.
Läs mer: Höstlovet 2019 blev allt jag hade hoppats på
I torsdags mötte jag upp några vänner för en middag inne i Stockholm. Vi pratade en del om hur världen kommer att se ut inom de närmsta tio åren – nu när vi har klampat in i ett nytt decennium och allt. Vi snackade mest om det allmänna läget och resetrender, men det satte också igång en massa personliga tankar som bearbetades på pendeltåget hem till Nynäshamn. Om tio år hoppas jag innerligt att vi antingen bor i Karlskrona, eller i vart fall är på väg att flytta dit. Både Sebbe och Julia har hunnit fylla 20 år vid det laget, och Nelly ska precis börja gymnasiet.
Blotta tanken på att flytta söderut gör mig alldeles glad. Jag gillar att drömma mig bort, vilket ibland gör att jag får ta mig i kragen och uppskatta nuet. (Min mamma var likadan, så jag vet varifrån arvet kommer.) Å andra sidan finns det en plats på jorden där de tankarna om framtiden nästan aldrig dyker upp – och det är just på Sturkö. Där är jag i nuet, och står på en riktigt stabil grund med hjälp av alla minnen som har vävts samman under alla de här åren. Där finns liksom ingen riktig början. Jag kan egentligen inte heller se något slut – eftersom det känns som att livet på ön fortsätter i all oändlighet. Jag älskar det. Jag älskar att vara där. Tänk att få ha en sådan plats att kalla min egen. “Det är nästan olagligt”, som mina barn skulle säga.
Här kan ni läsa fler inlägg om Sturkö (där bilderna är tagna under höstlovet).
