På flyget hem från Ecuador till Sverige sträckläste jag Tom Malmqvists omtalade roman ”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv” – en läsvärd och gripande bok om sorg och saknad. Precis som på flygresan över Atlanten satt jag stundtals med handen täckta över ögonen och snyftade, eftersom jag i vanlig ordning hade siktat in mig på de sorgliga filmerna (den här gången ”Ben is back” och ”The hate u give” som KLM hade i filmutbudet på långflygningen). Det verkar som att jag – allt oftare de senaste åren – medvetet söker mig till filmer och böcker med tragiska livsöden. Jag behöver liksom gråten?
Boken och filmerna fick mig att bläddra fram ett av många bloggutkast från årets sommarveckor på Sturkö – där jag hade plitat ner rubriken ”Närvaro av frånvaro” utan att komma mycket längre än så. Nu har jag däremot både tid och lust att fylla på den där rubriken med ord.
Närvaro av frånvaro – om sommar, saknad och livets gång
Den här sommaren på Sturkö var speciell av flera anledningar. Dels påbörjades en ny epok i och med att min lilla familj flyttade in i en egen villavagn på tomten, men det var också den första sommaren på länge som jag inte gick runt med en stor klump i magen av ledsamhet.
Sommaren 2018 gick en stor del av tiden åt till att rensa bland mina föräldrars saker i deras hus på ön. Somrarna innan dess var fyllda av sjukdom, vård och omsorg, samt det ena tunga beskedet efter det andra. Den här sommaren var mycket ljusare, mer hoppfull. Saknaden antar en annan skepnad med tiden.
Alla små minnen som dyker upp av olika anledningar och vid olika tillfällen blir snarare ljusglimtar än bottenlös sorg – även om jag stundtals kan bli alldeles lamslagen vid blotta tanken på att de är faktiskt är borta. Jag sörjer att mina barns minnen bleknar, att min yngsta dotter blandar ihop begreppen och att jag inte kan ringa och fråga mina föräldrar om de där sakerna som tidigare var så självklara. På Sturkö blir frånvaron av deras närvaro extra tydlig när hela familjen samlas.
Så ja. Dagarna går, och med tiden läggs månader till år – men på sätt och vis är det som att tiden på Sturkö står still. Det är därför jag älskar att vara där. Tryggheten, minnena – mitt arv finns på ön!
Jag vet att flera av mina syskon har samma känslor för min fars föräldragård uppe i Eringsboda, på gränsen mot Småland. Två av mina syskon köpte nyligen min farfars föräldragård där uppe, och jag är så glad över konstaterandet att generationerna liksom vävs samman. Det känns tryggt på något sätt. Jag kommer alltid vara mina föräldrar evigt tacksam över mina släktband, och hur jag fick se att de vårdade sina. Det spelar ingen roll hur många varv jag åker runt jorden, det finns inget i livet som betyder mer för mig än mina relationer när allt väl kommer till kritan.