Om mors dag och resorna som inte kommer bli av

Första året efter en närstående har dött är en enda lång rad av dagar som på ett eller annat sätt påminner om tomheten och saknaden efter den som är borta.

Den senaste tiden har jag överösts med budskap om allt jag måste köpa och göra för min mamma på mors dag nu på söndag. Om jag ändå hade kunnat! För några veckor sedan låg jag och lyssnade igenom alla mammas meddelanden på min mobiltelefon. (Jag är urusel på att svara i telefon, katastrofalt dålig faktiskt, vilket jag nu ändå tackar mig själv för. Det betyder fler inspelade meddelanden att lyssna på!). För varje månad som går låter mammas röst allt svagare och tröttare. Det sista meddelandet fick jag två veckor innan hon dog. Så konstigt att rösten en dag finns där, och nästa dag inte alls. Mamma visste att hon snart skulle dö, vi visste alla att hon skulle dö, det var bara en fråga om när och hur. Jag minns hur jag någon gång i våras försökte peppa henne med en resa till Israel – hon pratade ofta om att hon ville dit. Mamma svarade svävande, men istället kämpade hon för att ta sig igenom sommaren. Ett av hennes mål var att få leva tills min granne och barndomsbästis Fredrik skulle gifta sig i Skåne i slutet av juli. Hon skulle tala i Fredriks mammas ställe. Fina, fina Siv, som vi också begravde alldeles för tidigt. Vi visste inte om mamma skulle orka, men hon hade bestämt sig.

Det blev en perfekt dag, en av mina finaste på hela året. Kittade med extrakuddar i bilen, rullatorn i bagaget och ett helt gäng piller av olika slag tog vi sikte på Skåneland – jag, mamma och min storasyster Monica.

Inte ens regnet som vräkte ner under hela vigseln ute på ängen kunde förstöra stämningen.

De blev till slut äkta makar, Fredrik och Stephanie…

… och mamma levererade ett tal som bara hon kunde. Inte ett öga var torrt, såklart.

Mamma orkade sitta igenom middagen, sen smet vi precis innan det omtalade dessertbordet dukades upp.

Jag minns att vi lyssnade på Lisa Ekdahls sommarprat under bilresan hem, där Lisa bland annat berättar om känslorna kring sin egen mammas bortgång. Det var surrealistiskt på något sätt, men ändå fint, att få dela den stunden med mamma och Monna. Döden är inget att vara rädd för, men saknaden och tomheten är det värre med. På väg till Sturkö stannade vi till vid McDonalds och körde igenom drive through-luckan. Milkshake och cheeseburgare har aldrig smakat så gott – och en roadtrip har aldrig känts så rätt.

Himlen över Bredavik var alldeles stjärnklar när vi kom hem den kvällen. Vi fick knappt ut mamma från bilen, reservkrafterna var slut och uppdraget slutfört. Det hann bli en sista roadtrip till Kristianopel med mamma och mina systrar i slutet av sommaren, sen blev mamma sängliggande. Det blev aldrig tal om några fler resor att planera, förutom den allra, allra sista. Resan hem till maken Ivar, vår älskade Far, som väntade på henne på en helt annan plats – en plats det sällan skrivs om i några resebloggar.  

Mamma älskade att få presenter, blommor och överraskningar på mors dag. Det här året kommer jag istället att ge de pengarna till Plan Sverige för att bidra till fler säkra förlossningar.