17 år.

Där någonstans under mittemellandagarna gifte vi oss, Tobias och jag. En grå lördag för 17 år sedan omgivna av släkt, vänner och galjonsfigurer på Marinmuseum i Karlskrona. Inte undra på att vi flera gånger har glömt bort vår bröllopsdag som klämdes in mellan jul och nyår. Offentliga kärleksförklaringar kan man ha delade meningar om, men ”fira det som firas kan” är ändå ett bra motto genom livet. Särskilt de år jag faktiskt råkar komma ihåg datumet!

Tre barn, otaliga resor och en padelhall senare känns det som att vi fortfarande är på rätt väg tillsammans. Tobias utmanar mig att tänka i nya banor, vilket förvisso gör mig både arg och frustrerad mellan varven. Jag känner mig trygg med honom vid min sida genom livet. Det jag är mest lycklig över är nog att samtalsämnena aldrig tar slut. Det finns alltid något mer att säga! Älskar honom och det faktum att vi valde varandra för sjutton oändligt långa år sedan.

Hur vi firar? Jag har jobbat halvdag och Tobias är iväg och spelar en padeltävling. Ikväll kommer vi sätta oss ner med lite hämtmat för att planera jobb och familjeschema inför kommande thaimout, som vi den här gången kommer att göra lite annorlunda än tidigare för att få ihop alla delar av livet. Det är inte alls många dagar kvar tills han drar iväg på solokvist innan jag och Nelly ansluter. Tänk om vi hade vetat hur livet skulle se ut nu, den dagen för sjutton år sedan? Jag är faktiskt ganska säker på att vi hade varit nöjda.