Jag får då och då frågan om “mitt bästa restips”, och jag antar att folk är ute efter någon slags universell sanning om hur man får Den Ultimata Reseupplevelsen. Jag har funderat mycket på det där, och landat i att jag faktiskt har ett riktigt bra tips att dela med mig av.
Mannen jag alltid tar rygg på. Schweiz, 2012.
Mitt bästa restips
För ett par dagar sedan delade jag ett uppskattat inlägg på Instagram. Inlägget bestod av en bild på mig och min man Tobias med tillhörande bildtext:
“How can you be out traveling all the time when you have kids back home!?
– Because I married Him, the best man in the world. Him, who celebrated his birthday in Sweden as I was in Catalunia due to work. My best travel tip? Find a partner who share your passion for travels, or at least supports it.”
Byt ut ordet “travel” till vilket intresse/passion som helst – träning, hästar, musik, karriär eller matlagning – och jag vill påstå att tipset är gångbart där också. Ett förhållande handlar om att stötta varandra, om att ge varandra förutsättningar för att bli lycklig. Ett förhållande handlar inte om millimeterrättvisa eller vassa pikar och hintar. Jag och Tobias får mycket cred för att vi ger varandra utrymme i förhållandet. Han har sin träning, jag har mina resor. Vi låter varandra växa och utvecklas var och en på sitt håll, men hittar också sätt att göra det tillsammans (inte minst genom våra gemensamma resor, han är och förblir mitt bästa resesällskap!) Vi är ett bra team, min man och jag.
Fast ja, jag ska väl inte ropa “hej” – ett förhållande sköter uppenbarligen inte sig självt. Isabella Löwengrip/Blondinbella, som jag har lyft som ett stort exempel här på bloggen, pratade också om henne och maken Odd som ett team – men det slutade ju tydligen… sådär. (En annan grej vi kan diskutera vid ett lämpligt tillfälle är hur jag, som inte ens känner dem, kan bli helt uppgiven och skrika “neeeeeeeej” rakt ut över att de går skilda vägar!? Märkligt, men så fungerar jag.) Hur tänker ni om den här diskussionen – förhållande vs hobbies/passioner?
19 comments
Jag tycker att det är grymt skönt att dela passionen för att resa (och blogga!) med min man 🙂 Visste inte att Isabella och Odd går skilda vägar, förrän jag läste det här. Tror att det skapar instabilitet runt om när sånt man tror är stabilt inte är det. Det ruckar ens tillvaro. Gör en lite nervös … 😉
Ja, ni har det ultimata upplägget du och Peter! <3 Och ja, kanske är det precis så som du skriver - om att ens hela tillvaro ruckas när man tror att man har en världsbild som visar sig inte stämma. Jag såg på dem, I + O, som ett par som stöttade varandra i vått och torrt, ett par som skulle rida ut alla stormar. Men nej, de är ju inte de första, och definitivt inte de sista, som går skilda vägar. Blir alltid nedstämd när jag hör statistik om att hälften av alla äktenskap i Sverige slutar i skilsmässa. 🙁
Sånt himla viktigt ämne att ta upp, speciellt när även “drömscenarier” tycks gå i kras (syftar lite på länken till Isabella Löwengrip där). Jag har varit med min sambo i snart två år och det kan låta lite i långa loppet, men det känns som att vi har påbörjat just det där – det långa loppet. Livsloppet liksom. Det känns fint, pirrigt och samtidigt så självklart – att det ens skulle kunna vara på något annat sätt är en absurd tanke.
Vi har båda konstaterat att vi är två egocentriska människor. Inte egoistiska, det syftar på något negativt, utan bara att vi sätter oss själva först, sen kommer de andra. Krasst menat, tror jag att det är nyckeln till att det här kanske blir livslångt. Vi placerar oss själva och våra intressen i centrum och har varandra strax utanför, men fortfarande i synfält och nåbara. Jag reser och skriver, han tränar och målar. Var och en för sig, men faktiskt allt oftare tillsammans med delade hobbies och passioner.
Långa loppet låter som ett lyckat koncept – länge leve kärleken! Gillar också det du skriver om “i synfält och nåbara” – så viktigt. Tack för att du delar med dig av dina tankar (och situation!).
Jag har snart delat 22 år av mitt liv med min man och jag har aldrig tagit för givet att det ska räcka livet ut. Vi delar vissa passioner men inte andra.
22 år, respekt Åsa!
Jag tog det verkligen personligt att brangelina har gjort slut. Min man har fått mig att uppskatta naturen, bli beroende av den. Han är en mänsklig GPS och valutaomväxlare, jag läser människor och snappar upp språk, när vi reser. På söndag firar vi sex år ihop. Livet och resorna blev sådär 1000% bättre med honom. Å vad roligt att kärleksbomba, bra inlägg <3
Åh, Brangelina… men livet verkar gå vidare ändå, både för dem och mig! 🙂
Härligt att höra din kärleksbombning, vad glad jag blir. “Mänsklig GPS” förresten, underbart! Jag, som har NOLL lokalsinne, undrar om det där med att ha grym koll på kartor och koordinater är medfött eller något man faktiskt kan lära sig… Hm.
Eftersom jag snart ska gifta mig så hoppas jag verkligen att min man är mitt bästa sällskap. I det mesta. Vi längtar efter att få resa. Vi trivs i varandras sällskap på så sätt att det känns skönt när vi landar i hemmets lugna vrå men vi uttrycker också vår gemensamma uppfattning för situationer, människor etc genom kroppsspråk som han håller på att lära mig. Det är väldigt roligt att kunna kommunicera utan att andra förstår. I det mesta tycker vi likadant.
Dock har vi vårt förhållande vissa stötestenar: kultur och säkerhet. Däri landar också problematiken med att resa någonstans då han står under skyddad identitet. Jag har inte riktigt landat i att jag numera måste hålla koll på min omgivning och faktiskt leta hotbilder, vara på min vakt o skydda mina barn från oönskad insyn. Känns dumt. Men jag antar att det är värt det.
Att ha någon som stöttar mig alltid. Någon som tar mitt parti och tycker jag är bäst i världen. Samtidigt som denne någon blir sur när jag är borta 1.5 timme utan att meddela mig när jag bara landade på stranden i hundpromenaden…
Tack Aniika för en utmärkt blogg! Keep it up! Love always / P
Grattis till giftemål! Intressant att höra dina funderingar – tack! <3
Relationer är så jäkla svårt! Problemet är ena stunden att man är ifrån varandra för mycket och andra stunden kanske man går varandra på nerverna för man är på resande fot och allt blir sju gånger så mycket mer intensivt. Det är en jäkla balansgång att det där.
Ja, det gäller att hålla balansen… 🙂
Jag är dels inne på Åsas linje, det där med att aldrig ta ett livslångt förhållande för givet. Det går att säga hur saker och ting har varit men aldrig någonsin hur de kommer att bli. Igår var det kalas, idag också men hur det är i morgon en ju bara önska baserat på tidigare erfarenheter.
Jag och min sambo har hängt i fem år nu och delar många intressen, medan vi så klart kör egentid på varsina håll också. Just det där, att vara egeocentrisk som Sanna skriver, tror jag är grymt viktigt. Att ha ett eget liv med egen fritid där man gör precis vad man vill utan att ha någon annan i hasorna. Och att tillåta varandra detta och ge utrymmet. Det är nog en viktig pusselbit.
Fint inlägg för övrigt!
Nej, som sagt, det sköter sig inte själv. Att ta T, eller livet för den delen, för givet har jag lärt mig att inte göra. Det funkar inte så.
Utrymme, tid – och fritid – är bra, så länge man inte tar den också för given. Som sagt, systemet bygger på ömsesidig respekt.
Och tack förresten! 🙂
Håller med dig Dryden, att inte ta varandra för givet. Varken på resa eller hemma i vardagen. Space för varandra och ömsesidigt pushande – låter som givna, kloka regler i den kära leken, men sådana finns det säkert lika många av som det finns kärlekspar…
Fint skrivet Sanna! (Och ja, Daniel såklart.)
Ja du vet jag tycker i den här frågan. Ni inspirerar mig med ert sätt att leva, vara mot varandra. Era ungar, era resor, era friheter. Jag är sjukt glad att jag träffat en man som jag får resa med och som jag ser att jag har möjlighet att skapa ett lika bra och härligt liv som ni lever. Det känns stabilt!
Åh, så glad att vi kan inspirera. Vissa par skulle aldrig vilja ha det som vi – men alla är som bekant olika! Stabilt är bra Linda, du har träffat ett guldkorn. Kram!
Vill d.u resa med