Close
Händer det här på riktigt?

Händer det här på riktigt?

För ett år sedan firade jag min födelsedag tillsammans med vänner och familj “hemma” på Koh Lanta. Vi hade bara ett par veckor kvar av vår långvistelse på ön…

39 år annika

… och jag såg fram emot att återvända till den svenska våren och sommaren med alla dess möjligheter och jobbuppdrag.

j restaurang

Spola fram tiden ett år. Kalendern visar fredagen den 13 mars 2020 och jag sitter framför en sprakande brasa på min födelsedagslunch tillsammans med familjen. Det hade förvisso brakat loss ganska rejält med rapporteringarna om Corona, men exakt hur illa det skulle bli visste vi inte då. Vi firade i dagarna tre, och anpassade aktiviteter efter rådande världsläge.

Efter helgen kom baksmällan och huvudvärken med full kraft. Förvisso orsakad av giftiga droppar – men utan en enda promille alkohol i blodet. Den här baksmällan och huvudvärken, den handlar om något helt annat.

annika

Under måndagen rasslade det till i min mejlkorg, och som i ett trollslag orsakad av den elaka fen fick jag se i princip alla mina planerade jobbuppdrag gå upp i rök. POFF! Och jag var knappast ensam. Det kändes som att sekunderna som tickade fram var evighetslånga, och för varje “tick” på sekundvisaren kom ännu ett besked. Varsel, permitteringar och uppsägningar av vänner i resebranschen. Mejl efter mejl, med en (blod)röd tråd i budskapen. Jag kan inte säga exakt när det hände, när vår verklighet tvärvände – men ganska snart blev begrepp som “nattsvart”, “stängda gränser”, “undantagstillstånd” och “katastrof” en del av vår vardag.

skytteholm slott

Under veckan har det också infunnit sig stunder av normalitet. En långpromenad på Ekerö, vinterbad i Mälaren och en träningsmatch med Julias fotbollslag i ett soligt Nynäshamn. Och mitt i allt är det där, i normaliteten, hittar vi tryggheten. Det finns inte en tanke på spektakulära upplevelser eller uppseendeväckande resmål. Allt vi önskar är att allt ska vara som vanligt igen.

Världen som vi kände den finns inte idag och kommer inte att finnas imorgon. Gränser stängs, människor dör och världsekonomin rasar ihop mitt framför ögonen för oss.

Men mitt i allt tänds ett svagt hopp om medmänsklighet, om godhet och om beundransvärda initiativ. Vi får tid att reflektera och fundera, över konsumtion, produktion och sårbara leveranskedjor – men också om sättet på vilket vi reser (eller snarare brukade resa) och hur vi väljer att leva våra liv. Det finns inget ont som inte för något gott med sig. Det begreppet är mitt mantra just nu, även om frågan i min rubrik består. Händer det här verkligen på riktigt?


Jag skulle bli väldigt glad om du lämnade en rad om hur du känner just nu. Rädsla, uppgivenhet, eller kanske en liten gnista hopptrots allt? 

(Omslagsbild från en av alla vackra födelsedagsbuketter jag fick förra veckan. Såg för övrigt att enorma mängder osålda blommor slängs på soptipparna i världen just nu, vilket har gett upphov till hashtaggen #BuyFlowerNotToiletpaper. Tänk vilken dominoeffekt som sätts i spel av det här viruset…)

23 comments

  1. Tänker mycket på dig nu, önskar att ni ska finna en trygg väg igenom detta. <3 Jag känner mig skonad, men bryter ihop stundtals av nyhetssändningar och försöker allt mer begränsa dem för att hålla ihop min egen värld. Jag har varit i karantän i snart tio dygn och mitt största problem är att jag saknar att kunna handla min egen mat. Personligen behövde jag andrum och jag tror att det kommer något gott av allt detta elände, men usch för alla drabbade och deras familjer. Både de som drabbas för sin överlevnad både ekonomiskt och fysiskt/psykiskt. Så overkligt ändå, allt. Stor kram!

    1. Tack fina du för din omtanke och uppmuntrande ord. Det är overkligt, det är mer än overkligt, och vet att det kommer bli värre framöver. Dock trygg i vetskapen om att det finns människor runt mig som ställer upp i vått och torrt, och att jag har hälsa och förmåga att göra detsamma för andra. Blandade känslor just nu. Kram på dig!

  2. Jag hoppas dessa drastiska åtgärder som hindrar det mesta i vardagen försvinner snarast. Räknar ner tills mitten av april men inser att det kan bli ännu längre isolering i Sverige. Eventuellt också enbart i Sthlm för min del. Känner mig som en fånge men försöker göra det bästa av situationen. Vill inte ens tänka på vad jag ska göra när jag plus mina kollegor blir permitterade 1april. Är dock innerligt glad att denna coronasmäll inte börjar i mörkaste november. Passar på att vara ute och njuta så mycket det går nu och drömmer om en resa till fjällen.

    1. Ja, det känns sent att kunna vara ute i det fina vädret i alla fall. Håller tummarna för att det ordnar sig till det bästa för dig med jobb och allt. Kram!

  3. brukar hålla hårt i citatet: it will all be ok in the end and if it’s not ok it’s not the end. jag tycker att det skänker förtröstan.

    1. Länge sedan jag hörde det, men ÅH vilken bra påminnelse. Tack!!!

  4. Jag har just ni gått från att känna mig mörkt dystopisk till att känna någon slags acceptans. Vet inte hur jag ska förklara det, men det här händer nu och det är så stort att det inte är någon idé att spekulera eller försöka kontrollera, så jag har som “en dag i taget”-känsla istället.
    Antar att det kommer gå upp och ner flera gånger om, men just nu är jag där. Men jag har i grunden en ganska stark tro på att alla kriser leder till något bra. Att det också kommer bra saker ur det här stålbadet. Att vi tex får med oss hur skört vårt avancerade samhälle är och att vi vänder till ett mer ödmjukt och jordnära (i dubbel bemärkelse) sätt att leva.
    Jag blev verkligen berörd av att höra om dina uppdrag, du har jobbat så hårt och så himla bra. Men när allt detta är över så är jag övertygad om att just det kommer göra att du är den första att få tillbaks dem.
    Håller tummar för oss alla!
    Stor kram och tack för ännu ett fint och reflekterande inlägg.

    1. Älskar dina alltid lika kloka och uppmuntrande kommentarer, tack Katta. Det blir bra. Och då tänker jag hälsa på DIG!

  5. En tanke idag har varit att ska det krävas Corona för att komma ihåg sina närstående. Min morbror är i riskzonen så idag ringde jag honom, var ett år sen senast vi pratade.

    1. Fint att höra Ella. Känner igen känslan.

  6. Jag hoppas så klart för det bästa för dig Annika och alla er andra som drabbas. Vet vet, kanske sitter där själv i båten snart. Ingen verkar gå oberörd, inte ens om man jobbar statligt och “tryggt”. Är dock inne på Pernillas linje. Längtar tills det här är över och jag tänker att det kommer att bli bra igen. Jag ska fynda resor och jag ska ut i världen. Det finns inget annat alternativ. 🙂

    1. Själv söker jag flera myndighetsjobb just nu, och hoppas på den där trygga zonen! Det kommer säkert att bli bra igen, ingen kris varar för evigt, men att fynda (utlands)resor lockar inte mig just nu. Inte alls faktiskt. Kram på dig!

  7. Jag går runt med en känsla av att befinna mig i ett slags vakuum. Som om hela världen håller andan och står på stand by, och bara väntar på att stormen ska bedarra, typ? Himla märkligt. Och olustigt. Oroar mig för nära och kära som är i riskgrupper, men också för vilka efterdyningar det här kommer få med massuppsägningar, kraschad ekonomi osv. Jag frilansar som skribent och har än så länge inte drabbats av färre uppdrag eller så, men däremot har min familj och jag en flytt i höst som känns högst osäker just nu. Innan hela Coronagrejen tog fart hann vi precis göra verklighet av vår dröm om att äga ett guesthouse på Lanta. Köpet blev klart när viruset ännu var i sin linda, och tanken är att vi ska flytta ned i höst. Jag bara hoppas, hoppas, hoppas att allt är lite lugnare då så att vi åtminstone kan komma oss ned. Och in i Thailand. Sen hur det blir med turisterna, ja det återstår ju att se. Många tankar som snurrar i huvudet just nu.
    Håller tummarna för dig, Annika, och hoppas att uppdragen börjar trilla in snart igen! Du är ju så himla bra på det du gör. Tack för all inspo du skänker och tänkvärda inlägg<3
    Kram/ Emelie

    1. Åh Emelie, förstår att det måste storma av känslor hos dig nu. Tänk, ett guesthouse på Lanta! Jag väljer att tro att det kommer bli bra, det MÅSTE bli bra. Och när min familj kommer till Koh Lanta nästa gång (det kommer bli en nästa gång), då kommer vi till er och firar att ni gjorde verklighet av er dröm. Ska vi säga så? Kram och tack snälla för din kommentar!

      1. Gulle dig! Jo, så säger vi. It’s a date!
        Det är sannerligen en mindre tornado av känslor just nu. Det var det redan innan, när vi precis hade köpt. Då var jag livrädd och superglad på samma gång. Nu är man mest orolig, och väldigt stressad. Men försöker tänka att det är flera månader kvar till dess, och att mycket kan hinna hända. Som du säger, det MÅSTE bli bra. Och när allt är bra igen, då ses vi på Lanta!
        Stor kram!

  8. Maria Svensson says:

    Vill bara att all detta ska vara över känner mig så begränsad. Går inte ut bland folk mer än nödvändigt, då jag inte vill dra hem eventuell smitta, varken hem eller till mitt jobb, där riskgrupp finns.
    Så besviken på att Berlinresan i påsk fick blåsas av, likaså konserterna med Lisa Nilsson och GES.

    Det ena för med sig det andra för resebranchen: Inställd konsert blir ju avbokad hotellvistelse, avbokat tåg, och avbokat restaurangbesök osv.
    Hoppas så att allt snart är över, och att alla snart kan gå ut på café, inte bli livrädda om nån nyser, kan resa och uppleva igen.
    Hoppas snart få läsa nya reseskildringar från dig igen! Det måste vända! Kram!

    1. Det vänder, men det är så knasigt att inte kunna förhålla sig till någon tidsaspekt överhuvudtaget. Snackar vi veckor eller månader, eller rent av år? Så overkligt allting.

  9. Jag känner en overklighetskänska kring situationen. Kom hem från en fantastisk semester i Vietnam för ca två veckor sedan. Tacksam att vi hann både dit och hem tryggt innan allt brakade loss… Jobbar nu mer än någonsin (chef i äldreomsorg) men är mycket mer närvarande för medarbetare eftersom alla möten/utbildningar är inställda – enbart Skypemöte för att uppdateras om läget. I övrigt lever jag i stort sett som vanligt…

    1. Tack Josefine för ditt perspektiv från äldreomsorgen. Mkt intressant! Och vad fint att ni kunde ha en lyckad semester.

  10. Ja, delar mycket av dina tankar. Mycket oro just nu, för jobb, världsekonomin och när detta elende ska ta slut.
    För mig har det också varit ett tillfälle att inse hur mycket tid jag faktiskt lägger på att planera och tänka på kommande resor istället för att vara i nuet, Så är det något gott som kommer ur detta för min egen del skulle det vara att inte söka lyckan i resor utan på andra sätt…

    1. Ja, det ska bli intressant att se hur länge den känslan sitter i för oss alla. Blir det en kortsiktig förändring, eller ändras allt i grunden?

  11. Visst är allt helt overkligt nu! Så snabbt det gick dessutom … Lider med dig och alla andra som förlorat jobbuppdrag. 🙁 Vem hade ens kunnat ana att det kunde gå så här långt? I vanliga fall brukar man vakna efter en mardröm och tänka ”skönt, det var bara en dröm” men nu vaknar man och inser att det är mardrömmen som är verklighet. Absurt! Jag har skrivit mer om mina tankar i detta inlägg: http://www.newyorkmybite.com/reseblogga-utan-att-resa/

    Kram!

    1. Ja, undrar så hur länge detta håller i sig. Läste en mening i ett nyhetsbrev idag: “När blir allt som vanligt igen? Frågade någon. Aldrig, tror jag.” Ligger så mycket i det!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Close