Efter två veckor i Blekinge var det igår morse dags att hoppa på tåget mot Stockholm tillsammans med mina småtjejer. Efter en styck avverkad surtant på tåget (och nej, jag pratar inte om mig själv) ligger jag ett dygn och en flygbokning senare i min hotellsäng på Arlanda. Det känns som en lagom smygstart på reseåret som kom av sig.
Jag drömmer fortfarande om ett direkttåg mellan Karlskrona och Stockholm, det skulle göra mitt liv så ofantligt mycket lättare. Att behöva byta tåg i både Emmaboda och Alvesta i sällskap av en ganska, tja, bestämd liten tvååring är inte ett ultimat upplägg. (Och nej, särskilt billigt är det inte heller – jag fick betala 1266 kronor för mig och två barn under sju år, enkel resa.) Man skulle gott kunna tro att det är jag som är surtanten i sammanhanget, men den här gången finns det en annan person som förtjänar titeln mer än mig själv.
När hon för en gångs skull sitter still gäller det att hala fram kameran!
Tågresan gick faktiskt över förväntan den här gången, med undantag från tågbytet i Alvesta. Ungefär här får Nelly för sig att vi är färdiga med att åka tåg, vilket hon demonstrerar väldigt tydligt när jag ska försöka få in henne i det tredje och sista tåget för dagen. Hon skriker i högan sky, samtidigt som jag kämpar med att lösa logistiken med henne på höften, en tung ryggsäck på ena axeln och en handväska i armvecket – i kombination med en styck tjurig Julia och hennes kärvande kabinväska.
För att komma till våra platser är vårt muntra ekipage så illa tvungna att gå igenom den tysta avdelningen. Vi stannar där i ungefär 45 sekunder skulle jag tro. Passagerarna framför mig i vagnen går i snigelfart, Nelly gallskriker, jag svettas floder – och mitt i kaoset möter jag hennes blick. Surtanten. Hon, som demonstrativt håller för öronen, och ser på Nelly som att hon vore smittad av pesten. Ungefär här vill jag stanna och förklara exakt hur och vad jag känner inför tanten och hennes beteende. Att hon mer än gärna får hjälpa mig med en av mina tunga väskor – istället för att ytterligare elda på mitt redan urusla humör genom sina fasoner. Men nej, jag biter ihop och knallar vidare till nästa vagn med en uppgiven suck.
På Stockholms central väntar Tobias med bilen och plötsligt känns allt ganska okej igen. Ännu bättre blir det när fredagskvällen ägnas åt att surfa, och boka (!), flygbiljetter till Zagreb/Kroatien i sommar.
Och så blev det lördag, och dags för medlemsträff för Svenska resebloggar på Clarion Hotel Arlanda. Så här ligger jag nu, mätt och belåten i min hotellsäng efter en trevlig kväll med andra resebloggare, och tänker att livet är ganska gött trots surtanter på tåget. Men en sak ska ni veta, att nästa gång någon demonstrativt håller för öronen när min unge skriker… då ska den personen få höra hur det låter när jag skriker.
Over and out från Arlanda!
Världen skulle vara bra mycket härligare om folk hjältes åt istället. Herregud, barn måste få existera och det var ju inte så att du demonstrativt uppmuntrade henne att skrika just där och då. Suck!
Nästa gång tror jag vänliga kommentaren “jag ber om ursäkt men det här är enormt jobbigt för oss och vi måste hem, om du möjligen skulle kunna hjälpa mig istället, så” skulle göra stor effekt.
Väl kämpat!
Och åh vad jag hade velat vara där med dig och er! Nästa gång! Kram
Ja, som alltid kom jag på massor av bra grejer att säga – fast då var det alldeles för sent.
Vi saknar dig här!
Aaaah, ni har bokat! berätta mer, vad, när, hur, vilka?
Haha, du kommer nog få höra. Vi vet inte så mycket mer än så i nuläget. Utgår från Zagreb och så får vi se – både Slovenien, Ungern och Bosnien lockar! Vi reser med en annan barnfamilj som vi brukar hänga med på våra resor.
Ååå det där får mig att tänka på när jag flög ensam med mina barn ca 1/2 år o knappt 2 år gamla ca 89.. blev lite chockad av att behöva lämna tvillingvagn redan i incheckningen…o på frågan om det fanns något att transportera barnen i då blev svaret bara …nej.. så där gick min tilltänkta shopping åt h…..e.. med en unge i varje arm på dom långa banden o gångarna var dagens höjdpunkt ändå den (tror jag) engelsman med portfölj jag mötte som sa “God bless you my dear” :-). Nu är dessa småttingar 28 o 29 o riktigt trevligt resesällskap :-).
Ja, tänk att du fortfarande kommer ihåg den meningen efter alla dessa år! Härligt att höra att det finns glada gubbar på resande fot och inte bara surtanter, haha!
right- I was making my own predictions and not relying on the estimates. Thanks for being rational and level-headed. a lost in this world of blogs and texts for sure! Questions- is it possible to get the spending cuts in Medicare/Medicaid without introducing the new health care &#o220;opti8n”? And all government programs go over estimates? Way over initial estimates?]]>
Avgå alla surtanter! Och bra kick i röven, ska genast hem och boka Balkan också. 🙂
Haha, AVGÅ! Ja – hem och boka.
…och kul att ses igen!
Tack detsamma. Verkligen – det här får vi göra oftare.
Fy för surtanten! Att du orkade bita ihop!!! För mig flyger det snabbt ur munnen! Ofta surtanter bakom mig på Ica när nåt blir fel i kassab el dyl… då skyller jag på personalen 😉 kul m Balkan!!! Imponerande m bilresa! Jag oroar mig resan för vår resa till västkusten i bil U påsk…. lååångt! Hoppas resebloggträffen var kul!!!! Kramar
Jag hade inget val, hade nog börjat lipa om jag hade öppnat munnen. Våra barn är vana vid att åka bil ofta och långt, vi hoppas att det håller i sig till sommaren! Kram
åh sånna personer! Härligt att allt ändå vände och att du kom och var med på Arlanda! Så kul att ses igen! 🙂
Åh, TACK för allt fix av er. Så himla fint och härligt att komma iväg och ses.
Tänk dessa “surtanter” för tyvärr är det ofta just damer som kan konsten att få till detta med surhet. Så trist! Och var finns generositeten och hjälpsamheten?
Väldigt roligt att ses på Arlanda och hoppas du kunde pusta ut och lämna surtanten åt sitt sura öde.
Kram!
Ja, visst är det märkligt… Men detsamma Ditte, SÅ kul att ses. Kram!
Tråkigt med sura miner, men desto roligare med Kroatien! Kul att träffa dig i helgen, ska börja lyssna på din podd på jobbet 🙂
Åh – hoppas att du gillar…. Verkligen kul att träffa dig också!
Den där tysta avdelningen alltså, den genererar material nog för att skriva en bok om det hela. Dels alla de som tolkar den så fruktansvärt bokstavligt att man blir närmast mörkrädd, de som likt surtanten blir närmast aggressiva utav att folk andas. Sen har vi de som tolkar tyst avdelning som skitbra avdelning för att prata i telefon, för alla andra är ju tysta.
Sen har vi alltid den gången då tyst avdelning i 1a klass blev överbokat utav barn på trafikstörningsbiljetter. Det var en helt egen form av skoj. Verkligen. Lovar!
Haha! 😀
Nä men fy vilken otrevlig tant, själv skulle man ju fråga om man kunde hjälpa till på något vis. Förhoppningsvis finns det fler av sådana som mig än sådana som Surtanten du mötte på.
Ja, ibland förundras man! Bra påminnelse för mig själv att agera gott när jag ser liknande situationer.