Någon tar avsked och vinkar hej då, en annan kramar om en efterlängtad familjemedlem som nyss har kommit hem. Unga backpackers, stressade affärsmän och världsvana besättningsmedlemmar i uniform – jag älskar känslan av att befinna mig på flygplatser där jag kan sitta i timtals och bara betrakta.
Någon väntar på att få komma hem, en annan längtar efter att få komma bort. Förväntan som ligger i luften går nästan att ta på! Den senaste tiden har känslorna för flygets vara eller icke vara blivit ett hett samtalsämne som debatteras flitigt över både middagar, på nätet och givetvis också bland oss resebloggare – där ju flygande och flygplatser för de allra flesta av oss är ett frekvent återkommande inslag i livet. Givetvis har jag funderat över min egen roll i det hela, vilken pusselbit är jag i det här enorma klimatpusslet som måste läggas? Jag har inte landat i beslutet att sluta flyga helt, vilket min resebloggskollega Evelina har gjort, men genom mina Svenska Pärlor vill jag inspirera resenärer att i vart fall överväga svenska semesteralternativ. Jag är innerligt tacksam (och stolt!) över att jag har skapat en arbetssituation där jag till viss del försörjer mig på att resa, och där också flygresor ingår i min yrkesbeskrivning.
Flygplatser: om avsked, återföreningar och förväntningar
Mitt i alla bryderier fick jag idag en påminnelse om anledningen till att jag känner så starkt för flygplatser och i förlängningen för resor. Flera av mina Facebookvänner (och ja, det är personer utanför min ”resebloggsbubbla”) har under dagen delat filmen The Arrivals från SAS, baserad på svaren från en undersökning som har gjorts i Sverige, Danmark och Norge.
Undersökningen visar bland annat att folk som reser regelbundet är intresserade av internationella relationer och kulturella skillnader och vill förbättra landet de själva lever i.
Hur skulle världen se ut om vi slutade resa helt? Hur skulle vår förståelse för och nyfikenhet över andra kulturer yttra sig? Alltså, jag förstår att begreppet ”resa” är vitt – och att buss, tåg och andra färdmedel också kan ta resenärer ut i världen för att uppleva, känna och förstå. Men flyget har spelat en enormt viktig roll för att minska olika typer av barriärer genom tiderna, det får vi inte glömma mitt i flygskammandet.
Ett av mina roligare jobbuppdrag under senare år är ett samarbete med KLM och Schiphol…
… där vi var ett gäng som fick följa med bakom kulisserna på Amsterdam Schiphols flygplats. Jag känner mig hemma i de här miljöerna och jag älskar mixen av resenärer från jordens alla hörn samlade på en och samma plats. Jag gillar verkligen att hänga på större tågstationer också, men har ännu inte varit på någon tågstation där den internationella känslan går att jämföra med exempelvis knytpunkter som Schiphol, Heathrow eller Singapore (jag blir gärna motbevisad!).
Så ja. Klippet från SAS får mig att känna saker. Det får mig också att längta extra mycket till den 4:e januari då hela vår förväntansfulla familj åker mot Arlanda för att sätta oss på ett flygplan mot Krabi (Norwegian den här gången), för att sedan ta oss vidare till tre efterlängtade månader tillsammans på Koh Lanta. Jag tror att jag gör mina barn en tjänst genom att visa dem att det finns andra sätt att leva på än vi gör här hemma i Sverige.
Vad har ni för känslor för flygplatser, samma som mig eller en mer ångestfylld variant?
Som flygvärdinna känns ju en flygplats nästan som ett andra hem 😉 Älskar atmosfären på något sätt… det händer alltid nåt, liv och rörelse och på ett positivt sätt. Dock är det ju en speciell känsla när man ska iväg på en resa själv!
Kram
Ja, förstår att du trivs där!
Ja alltså. Flygplatser ändå. Så fort en tagit sig igenom säkerhetskontrollen så att man kan vandra omkring fritt och bara iaktta. Ljuvligt! Därför ser jag oftast inga problem heller med längre (planerade) stopp. Sju timmar i München i våras gick helt galet fort!
Ja, det där ordet ”planerade” blir väldigt viktigt i sammanhanget – att vara försenad är aldrig kul, har svårt att njuta av nuet vid sådana tillfällen.