“Jag är glad att jag växte upp i en värld utan mobiltelefoner”. Hur många gånger har du hört de orden yttras i din direkta närhet? Eller kanske till och med uttalat dem själv?
Jag kommer ihåg känslan av att sitta och bläddra bland mammas gamla fotografier. Allt såg ut som förr i tiden. På både gott och ont ska tilläggas! Det var kul att se mamma posera i chica små outfits på gatorna i Italien eller i någon liten alpby på väg mot Schweiz med familjen. De bleknande fotografierna gav mig en inblick i mammas liv före oss, som en liten dörr på glänt mot svunna tider. Idag skulle mina barn inte hinna eller orka gå igenom alla mina tusentals digitala bilder om de så ens försökte.
Häromdagen skickade min syster några bilder på Messenger från vår roadtrip genom Europa. Året var 2000 och på något vänster genomförde vi ett spontant infall att köra igenom Europa tillsammans med tre killkompisar. När jag kollar på bilderna känns det som att slungas tillbaka till mammas fotoalbum….
…eller som min syrra mycket riktigt konstaterade: “Det ser ut som att vi reste runt i årtalet 1982!” Här har vi precis stannat till i norra Italien för att hälsa på en ytlig bekant till en av grabbarna. Vi styrde upp resan lite efterhand och hade väldigt roligt längs vägen. Det var ett annat sätt att resa än nu. Analogt snarare än digitalt. Jag hade ännu inte köpt min första mobiltelefon och vi växlade väldigt många olika valutor för att kunna betala oss fram genom Europa. Hur vi hittade till våra olika boenden har jag ingen aning om. Kan det vara så att vi faktiskt följde vägskyltar och hade en GPS med oss?
Sommaren därefter, 2001, spenderade jag i USA. Där gjorde min nyinköpta och sprillans nya Nokia-mobil ingen nytta, så den fick snällt stanna hemma i Stockholm. Jag minns att jag köpte ett telefonkort laddat med ett gäng dollars för att kunna ringa hem till min dåvarande pojkvän. Jag tror att vi hördes i snitt en gång i veckan under högtidliga former. Jag fick ringa från en telefonautomat på området där jag jobbade – mitt ute i skogen nära gränsen till Kanada. Under den här perioden skickade vi också tvättäkta kärleksbrev kors och tvärs över Atlanten, med frimärken och allt.
Det hann bli 2002 och nu väntade ännu ett sommarlov från universitetet…
…vilket i sin tur innebar en ny chans att resa utomlands under en längre period. Den här gången för att plugga spanska i Barcelona. Kärleksbreven hem till Sverige byttes ut mot mejl och telefonsamtal från en fast telefon…
…från lägenheten där jag bodde inneboende hos eleganta Elena (som inte förstod ett ord engelska). Vid det här laget hade jag med en mobiltelefon så jag kunde skicka sms till min kille. Några bilder kunde telefonen inte ta. Jag hade inte heller någon digital kamera med i packningen, däremot en analog variant som fick jobba flitigt under den här sommaren.
Ytterligare ett år gick och 2003 hade jag hunnit fylla 23 år. Jag minns att jag inför resan stod i en kamerabutik i Stockholm och velade mellan en digitalkamera och en analog variant. Jag valde den senare. Det fanns inte längre anledning att ringa hem, men däremot skickades vykort från alla möjliga delar av världen!
Efter en mellanlandning i Blekinge flyttade jag 2004 till Berlin och min analoga kamera fick följa med. Jag har knappt några bilder alls från det här året, men mobiltelefonen fick följa med. Den övervägde jag i och för sig kasta i floden Spree flera gånger eftersom min dåvarande arbetsgivare – en fancy advokatbyrå – ringde mig sent om kvällarna för att jag behövde komma in och jobba.
Det blev 2005, jag träffade Tobias…
..som förevigade en av våra första riktiga dejter med en digitalkamera i Borgholm. Ett tag senare åkte vi till Rom och ungefär där är blogginlägget tillbaka där jag började. På en semester i Italien…
…den här gången förevigad med en digitalkamera. Med all sannolikhet bär jag också en mobiltelefon i handväskan, redo att komplettera Tobias digitalfotografier med korniga mobilselfies. Resten är så att säga historia.
Var det bättre förr? Jag vet faktiskt inte. Men jag är glad att jag växte upp i en värld utan mobiltelefoner. Det är jag! Hur känner du? (Omslagsbild: kartan jag använde för att ta mig runt i Barcelona sommaren 2002.)
