“Blir det så blir det” – att planera semestern (och livet) efter pandemin.

Våren står i full blom och faktum är att jag njuter till fullo av efterlängtade resor och möten med nära och kära, även om jag upplever att det var lite trögt att komma igång. Under april har vi hunnit med att träffa släkten på födelsedagsbaluns i Göteborg…

…som vi kombinerade med en blixtvisit till Varberg.

Vi har också mött upp vänner från London för ett hotelldygn på At Six i Stockholm. Hur hotellet var? Hm. Bra överlag, men det hade liksom ingen riktig… känsla. Fint på ytan liksom, men lite tomt inuti? Läs mer om vår vistelse här: At Six – recension av femstjärnigt hotell i Stockholm.

Vi passade också på att äta middag på Fondueboden på Vanadisvägen. Hit brukade jag och Tobias gå en del innan vi fick barn och flyttade längre bort från city. Perfekt tips för alla som gillar sociala middagar som aldrig tar slut, och där du dessutom själv kan sysselsätta dig med att tillaga maten!

Roligheterna har alltså avlöst varandra…

… och roligast av dem alla var helgens fantastiska (!) bröllop i Skåne när min lillasyster Kajsa gifte sig med sin Martin. Det måste jag nog skriva mer om här på bloggen, men vill först suga på karamellen själv ett tag.

“Blir det så blir det” – att planera semestern (och livet) efter pandemin.

Så. Hur känns det nu när livet så sakteliga börjar återgå till det… normala? När saker som bokats in och planerats i flera dagar, veckor, månader och till och med år faktiskt blir av?

Faktum är att vissa grejer fortfarande känns snudd på overkliga, inte minst bröllopet som gick av stapeln i helgen. Det skulle bli första gången vi syskon sågs allihop på flera år. Jag vågade knappt tro på att det faktiskt skulle bli av – att vi faktiskt skulle ses – förrän jag såg allihop samlade vid Falsterbo kyrka.

Jag missade Kajsas möhippa i våras på grund av sjukdom (gissa vilken…) och grät i flera dagar eftersom jag hade längtat så mycket att ses och umgås. Nu i efterhand låter det kanske lite märkligt att jag blev så extremt ledsen. Alltså, det kommer inte direkt som någon NYHET att vi alla under de senaste åren har lärt oss att vara flexibla. Att ställa in, ställa om och anpassa oss. Att aldrig ta något för givet när det snackas resor, fester eller andra tillställningar. Å andra sidan kändes det som att den där inställda möhippan fick bli min symbol för ALLT som gått förlorat under de här åren. Förlorad tid med nära och kära, efterlängtade drömmar, planer och ja, allt det andra.

Så har vi lärt oss en läxa? Kanske har vi det. Kanske inte. Under bilresan hem från Falsterbo pratade jag och Tobias om våra planer för kommande sommarsemester, utöver de obligatoriska veckorna på Sturkö och västkusten. Kanske blir det roadtrip i Norge? Eller kanske norra Sverige? Vi landade till slut i att vi förmodligen tar dagarna lite som de kommer, och väntar med att spika något. “Blir det så blir det” verkar vara mitt (och resten av världens?) nya mantra. Addera sedan uttryck som “En dag i taget”, “Lev nu dö sen” och “Carpe Diem” så kanske vi inte blir lika besvikna nästa gång saker och ting inte riktigt blir som vi tänkt.

Omslagsfoto från helgens resa till Falsterbo, Skåne.