Att åka till Karlskrona – igen.

(Res)fredagen spenderades än en gång i bilen på väg söderut. Att åka till Karlskrona tre gånger inom loppet av en månad är inte normalläge ens för mig och innebär att jag knappt har hunnit packa upp väskorna mellan gångerna.

Min man kallar mig för “packmästare”, och jag lovar att jag förtjänar titeln. Jag går in i någon slags packningstrans och springer upp och ner mellan våra tre våningar för att samla ihop mina och barnens grejer. Kalla det kvinnofälla, men i vår familj packar jag alla barnens grejer i nio fall av tio. Det blir helt enkelt bättre så för alla inblandade, tro mig! Att försöka få kontakt med mig när jag packar är ingen idé – jag är helt fokuserad på uppgiften och viker, rullar, packar och sorterar så att det står härliga till. Vanligtvis är det lika stora delar ångest som lycka, anledningen till packningskaoset är ju faktiskt att någon typ av resa väntar runt hörnet.

Sturkö för ett par veckor sedan. 

Den här gången väntar alltså ett par veckor här på Sturkö i Karlskrona. Under den närmsta tiden delar jag och Tobias upp vår familj i olika omgångar för att alla inblandade ska få det så bra som möjligt efter förutsättningarna. Barnens sportlov sammanfaller med Fars begravning/minneshögtid, vilket såklart innebär alla möjliga typer av känslor. Glädje över att träffa släkt, vänner och familj, sorg över de omständigheter som har gjort att vi behöver ses. Samtidigt känns livet lite lättare idag än vad det gjorde sist jag var här nere. Dessutom lovade vi Far att “hans sista fest” skulle bli en ljus tillställning. Så får det bli.