Om några veckor fyller jag 45 år. Jag har ålderskrisat ungefär så länge jag kan minnas och måste försöka sluta med den ovanan. Min mamma var 44 och ett halvt när hon blev mamma för sjunde gången. Det var början till en helt ny livsepok! Inte för att jag funderar på en sladdis eller så (även om tanken absolut slagit mig under de senaste åren!), men jag brukar ändå ha mamma som en måttstock för mitt eget liv. Hon blev mer självsäker ju äldre hon blev och på många sätt och vis började en ny fas i hennes liv när hon var lika gammal som jag är nu. Fint och hoppfullt!
Jag läser just nu boken “Ät mig” av Agnès Desarthe…
… och fastnade för den här sidan, som jag genast skärmdumpade och skickade vidare i en chatt där vi dagligen pratar om livet på alla plan. Jag gillar liknelsen om att “vila på pedalerna” för att studera landskapet och njuta av dofterna. Jag vilar och njuter mer av livet än tidigare – kanske av den enkla anledningen att jag tar, och ges, mer tid.
I just det här skedet av livet (och just den här platsen där jag nu befinner mig) funderar jag en hel del på min yrkeskarriär, men också allt omkring. Är jag nöjd med livet hittills eller borde jag ha gjort annorlunda? Vad vill jag göra framöver som jag aldrig har gjort? Och när jag ser tillbaka på livet om tio år – vad kommer jag önska att jag borde ha gjort precis exakt just nu? Den tanken väcktes när jag nyligen läste Sara Rönnes inlägg För 10 år sedan skulle jag aldrig gjort detta. Och faktum är att för drygt tio år sedan gjorde jag… japp, exakt det jag gör just nu. Eller ja. Det är väl sanning med modifikation. Vår familj befann oss på samma plats som jag och Nelly är på idag. Vi bodde fem personer på 25 kvadrat och spenderade vintern på Slow Down, Koh Lanta:
Den gråtande flickan går numera i fjärde klass på en av öns två skolor och chansen är ganska stor att hon väljer att följa med oss hit igen en liten sväng om sisådär tio år.
Det verkar nämligen som att traditionen är här för att stanna?
Omslagsbild från Koh Lanta 2016.
