Jag har varit på resande fot i nästan en vecka (från Uppsala direkt till Riga), och alltså, hur mycket jag än älskar att resa är det ändå alltid skönt att komma hem igen. Det har varit riktigt fina dagar, även om ett muppigt kamerafel har spillt smolk i resebägaren.
Kamerafel Sony
Min kamera fick jobba hårt under resorna, uppenbarligen så hårt att den kollapsade!? Jag får upp felmeddelandet ”Kamerafel” på skärmen, och det verkar som att slutaren har hängt sig. Det här är en smärre katastrof för mig, kameran kostade runt 20 000 kr med objektiv. Även om försäkringen skulle gälla och täcker upp en del av kostnaden är det bara 1,5 vecka kvar till nästa jobbuppdrag och jag har INTE lust att ge mig på en ny kamera som jag inte har koll på. Jag blir alldeles handfallen och orkar inte hålla på att börja fixa med sånt här. Är det någon kameraexpert som vet om det finns någon enkel genväg för kameran att agera normalt igen? (Kameran gick för övrigt sönder en dag innan resan var slut, men i vanlig ordning hade jag med mig en extra fickkamera som fick agera reserv. Tur i oturen!)
Nöjdheten i att komma hem igen
Jag har fortfarande inte ångrat mitt beslut att säga upp mig från juristtjänsten – inte en sekund faktiskt. Nu har jag varit min egen i två år (det är värt ett eget blogginlägg snart!). Kommer jag fortsätta att vara min egen i all evighet? Det kan jag inte svara på – men just här och nu är jag mer än nöjd över hur mina arbetsdagar ser ut. Möjligheten att kombinera jobbuppdrag med vänner och familj, som nu i Riga, är såklart ett extra stort plus.
Nelly är fortfarande tillräckligt liten för att kunna hänga med mig utan att vi behöver tänka på skolplikt, men tillräckligt stor för att faktiskt få ut något av resorna.
Resan hade kunnat vara smidigare, den här gången var det pendeltågen som ställde till det för oss. På vägen hem från Uppsala till Nynäshamn var det spårfel, vilket innebar att min resa för att hämta upp Nelly tog nästan 4 timmar (!) istället för 1:50. På vägen hem från Arlanda till Nynäshamn var det åter igen stopp i trafiken, vilket gjorde att vi fick punga ut med dyra pengar med Arlanda Express för att lösa hemresan på bästa sätt. Nelly var en kämpe hela vägen, men OJ vad jag är glad över beslutet att ta med sulkyn till Riga. Den har räddat många situationer!
Även om jag älskar att resa, älskar jag att komma hem. Igår mötte Sverige mig med lysande väder, och jag var inte sen att tacka ja när Tobias föreslog en golflunch på Körunda. Det är uppenbarligen inte bara frukostbuffén och middagarna som är bra, även lunchbuffén är riktigt god och prisvärd med sina 110 kr. Efter att ha varit på Körunda tre gånger inom en tidsrymd på två veckor börjar jag känna mig lika mycket stammis på Körunda som Tobias!
Efter min och Lisas övernattning på Körunda hotell blev jag mer inspirerad än någonsin att ta upp golfandet igen, och så blev det igår – ivrigt påhejad av Tobias. Det kändes faktiskt ovanligt bra, vilket jag behövde med tanke på mitt usla självförtroende för allt som har med bollar att göra.
Läs mer: Körunda hotell: aktiva dagar, god mat och vacker miljö
Det hade hunnit hända en hel del i allén upp till Körunda sedan jag var där senast, jag älskar den här perioden när knopparna brister i rasande fart!
I övrigt är det många känslor i omlopp just nu. Jag skulle egentligen ha sprungit tillsammans med Plan Sverige och Terese Alvén i Humlegården nästa vecka, men fick nyligen beskedet att hon har drabbats av en aggressiv form av äggstockscancer och ligger inlagd på sjukhus. Livet är inte självklart, jag påminns allt oftare om det. Just nu går många av mina tankar till Terese och hennes anhöriga. Helena Olmås har startat insamlingen Spring för Terese på Cancerfonden, jag låter hennes uppmaning avsluta dagens inlägg:
Spring ett lopp för Terese eller bara din hemmarunda i skogen. Ge ett bidrag, litet eller stort. Dela insamlingen och uppmana andra att följa efter. Låt oss samla all kärlek till Terese här i form av bidrag till den livsviktiga forskningen.