Timglaskänslan.

Jag gissar att vi alla drabbas av ”känslan” någon gång. En flyktig förnimmelse av förgänglighet, ett styng av vemod. Alltid lika svår att kapsla in och beskriva, helt plötsligt är den bara där. Känslan. För min del inträffar den ofta i samband med ett avsked, att någon nära åker hem eller bort.

Imorse tog våra äldsta barn bussen hem till Stockholm från Kalmar. Andra ”etappen” av mina tre veckor i Karlskrona är härmed ett avslutat kapitel och kvar på ön är jag med känslan. Och Nelly förstås! Hon fortsätter obekymrat att ta tillvara på sommarlovet, för henne verkar varenda dag kännas som en evighet. Jag borde givetvis anamma mer av hennes inställning till livet!

Det har varit en bra sommar, det ÄR en bra sommar. Jag har hunnit med en massa roliga saker och har en spännande höst framför mig. Jag ska resa en hel del…

…men tänker också fortsätta ta tillvara på det faktum att jag bor i en skärgårdsstad med allt vad en sådan innebär.

Och vips är jag där igen. Med tankarna på där och då, istället för här och nu. Den delen av min personlighet är varken charmig eller eftersträvansvärd. Med det sagt tänker jag nu snöra på mig skorna och ge mig ut på en lugn kvälljogg. Ambitionen är att inte tänka en enda tanke längre än var jag bör placera nästa löpsteg.

Trevlig kväll på er!

Omslagsbild: Landsort, Nynäshamn.