Sommarmelankolin (och nostalgin)

Det är samma sak varje sommar. Under ett gäng intensiva dagar umgås vi syskon tätt och mycket. Ibland för mycket. Allt ska hinnas, både roliga och tråkiga saker. Det firas än det ena och än det andra.

Och så går dagarna och helt plötsligt ska någon åka hem. Förtrollningen bryts och trots att vi fortfarande är ett helt gäng kvar blir det nu tomt och tyst. I år är det skottarna som åker först. Hallen blir många skor fattigare, återvinningen töms inte lika ofta och det känns som att en del av festen försvinner. Trots att jag har många dagar kvar påminns jag om att ännu en sommar snart har passerat på Sturkö. Känslan av sommarmelankoli är inte ny, snarare välbekant. Jag kan närmast likna den vid en strimma sorg över det förgängliga. Som texten i den där psalmen ni vet? ”Tidevarv komma, tidevarv försvinna…”

Några dagar senare åker Tobias. Jag kommer på mig själv att nästan börja lipa när min man börjar packa ihop sina grejer. Det har typ aldrig hänt förut? Vi är vana att spendera mycket tid ifrån varandra och gör ingen stor grej av det. Men jag vet inte, den här gången är det annorlunda. Jag vill inte att han ska åka, det betyder ju att veckorna på Sturkö rusar alldeles för fort. Jag borde såklart sluta bläddra i kalendern och carpa varje dag och sekund, men det är lättare sagt än gjort. Jag har helt enkelt fått en släng av Den Stora Sommarmelankolin. I samma veva tänker jag på svunna tider, barndomsminnen – och så mina föräldrar som känns både närvarande och så väldigt långt bort. Någonstans här börjar sommarmelankolin glida över i någon slags sommarnostagli och vips är jag igång och bläddrar i de fysiska fotoalbum som finns kvar här i sommarhuset. Vad fint det är att minnas med hjälp av bilder! Och vad fint vi har och har haft det här på Sturkö. Tänk att vi har möjlighet att vara här. Sommar efter sommar. År efter år. Det känns fint.

Här kan du läsa fler inlägg om Karlskrona i bloggen. De två första bilderna på mig och mina systrar är tagna på Sturkö av Karin Vivar Enge.