Som en kalv på grönbete

Resorna ner till Karlskrona duggar tätt den här våren. Under påsklovet hann vi få en riktigt fin vårdag på ön innan vintern bestämde sig för att komma tillbaka. Färgerna exploderade både på himmel och mark – Nelly kändes som en kalv på grönbete där hon tultade runt och strök med fingrarna på gräset.

Jag hade egentligen lovat mig själv att inte skriva något om vädret den här våren, men jag kan liksom inte låta bli. Det känns som att jag har befunnit mig i ett björnide hela vintern och är extremt svältfödd på solstrålar och varma brisar. När solen ligger på är det som att jag vaknar till liv igen – Nelly verkar vara likadan. Som en kalv på grönbete skuttar hon omkring på Sturkö och plockar blommor, gräs och stenar som läggs på hög av hennes knubbiga små fingrar. Att få se henne springa omkring på samma vägar jag själv sprang på som barn är häftigt. Cirkeln är sluten!

Hon har förresten hunnit bli 2,5 år nu, Lillmyhran. Jag förstår inte riktigt själv hur det gick till. Sakta men säkert rensar vi metodiskt ut bebisgrejerna från förrådet. Jag ser med skräckblandad förtjusning fram mot den dag vi inte längre kommer att behöva en resevagn med oss i packningen när vi ger oss ut på äventyr. Men en sak i taget. Först ska jag njuta klart av synen av en nedbäddad liten tvååring med röda rosor på kinderna i “sommarlovsvagnen” framför havet på Sturkö. Bliss!