Jag och Nelly kom hem till ett städat hus och efterlängtade kramar.
Vi åkte till Skottland förra söndagen och kom hem igår (tisdag) eftermiddag. Nio dagar ifrån varandra är på gränsen till vad jag klarar av från min familj, vilket jag tidigare har skrivit mer om här: Resa bort från barnen: när, varför och hur länge? Minstingen Nelly var förvisso med mig under hela den här Skottlandsresan, men det är en stor grej att vara borta från resten av gänget så pass länge. Min man gjorde, som vanligt när jag är borta, ett jättejobb med att rodda träningar, matcher, skolfotograferingar, friluftsdagar, klassmöten, middagar och ja, sitt eget jobb. Jag är lyckligt lottad som har en partner som ställer upp för mig i vått och torrt. Vi är ett bra team, han och jag. Vi har hittat – eller snarare skapat – en väg som passar oss båda och jag är evigt tacksam för det.
Att resa med barn känns ibland som att springa ett maraton
Men tillbaka till resan, och specifikt hemresan. Jag nämnde ju hur bra resan till Edinburgh gick för mig och Nelly, men att jag samtidigt får något slags tunnelseende och bara vill ta mig från punkt A till B. Hemresan igår gick bra, men det kändes i slutändan ungefär som att springa ett maraton. Eller ja, inte för att jag någonsin har sprungit ett maraton själv, men jag gissar att den mentala känslan är densamma. Vi steg upp klockan 06, åkte hemifrån min syster klockan 07, och steg innanför dörren hemma i Nynäshamn klockan 17:00. Drygt en hel arbetsdag gick alltså åt att ta sig från Dundee till Nynäshamn, trots att själva flygresan mellan Edinburgh och Arlanda bara tog 2:10 h. Flygresan tog med andra ord ungefär nästan lika lång tid som det tar för mig att åka pendeltåg mellan Arlanda och Nynäshamn. Ibland, men bara ibland, känns det som att vi bor orimligt långt bort från det mesta. Just den faktorn är å andra sidan (nästan alltid) charmen med att bo här.
Det här var ändå en ganska smidig resa, med tanke på att jag och Nelly fick skjuts av min bror hela vägen till Edinburghs flygplats. Nelly var på strålande humör under större delen av resan, med undantag för ett nervsammanbrott när hon inte fick ta en sjuttioandra omgång med läppglans. Fast – det går i ärlighetens namn sällan att slappna av helt när man reser med en treåring. Det är lappar som kliar på tröjan, toabesök vid helt fel tillfällen, kladdiga fingrar som ska hållas i styr och drickor som spills ut. Jag är sällan så mycket på helspänn, eller så svettig, som när jag kommer hem från en resa med barnen.
Så, är det verkligen värt det – känslan av att springa ett maraton? Ja – för mig är det så värt. Känslan när jag hör Nelly fråga mig ”om tidningen kostar sju pundar”, om hon kan få lite ”apple juice” eller när jag ser henne ta sig an nya situationer och platser som att det vore den naturligaste saken i världen. Då är det värt det!
Packningen på omslagsbilden är allt vi hade med oss. Två handbagage (Resia kabinväska och ryggsäcken Thule Capstone 40L) och ett mjukt vagnsfodral, som förutom ytterkläder och presenter fylldes med vår gamla sulky från Koelstra och en sittkudde till bilen. Därutöver hade Nelly en liten ryggsäck med leksaker och jag en handväska. Det var galet tungt att köra vagnen med en sovande Nelly samtidigt som jag rullade kabinväskan, men under den allra sista och extremt branta uppförsbacken från pendeltågsstationen fick jag hjälp av en äldre gentleman som undrade om kan möjligtvis kunde ”Helpa?”. Det kunde han. (Var inte rädd för att erbjuda hjälp till småbarnsföräldrar som ser ut att behöva det, det uppskattas så!) Här kan du läsa alla mina inlägg om att resa med barn.
