Soluppgång över Angkor Wat: turistmassor och tempel

Jag vrider mig i sängen och sneglar mot väckarklockan på hotellets nattduksbord. Klockan 04:30 har jag inte längre tålamod att vänta på att klockan ska ringa. Jag slänger benen över sängkanten och smyger tyst upp för att klä på mig. Nu är det min tur att få se den omtalade soluppgången över Angkor Wat.

Min tuk-tuk förare Mr Sok Nha väntar på mig utanför hotellet, redo att åka samma sträcka han har kört – och kommer att köra – oräkneliga gånger i sitt liv. Med gasen i botten kör vi genom den mörka natten. Det är redan riktigt varmt ute och jag njuter av att känna vinden fläkta genom håret. När vi närmar oss slutmålet tätnar trafiken. Jag vet mycket väl att jag inte kommer vara ensam på plats för att beundra detta skådespel, men att trycket skulle vara så stort var jag inte riktigt beredd på. Trots att det är becksvart ute skymtar jag horder av människor röra sig mot samma mål. Högljudda japaner, tjattrande kineser, släntrande amerikaner och vilt gestikulerande italienare. Alla tycks vi vara på väg mot Angkors självaste hjärta: templet Angkor Wat.

Jag hör en guide mumla något om “The best view…” och smyger efter på behörigt avstånd. Guiden leder sin grupp till vänstra hörnet av tempelområdet och jag anar en tempelsilhuett genom det kompakta mörkret. Trots att jag är tidigt på plats borde jag ha varit här ännu tidigare för att knipa en första parkett. Nu hamnar jag istället inträngd mellan ett gäng fototokiga japaner och ett annat gäng bestående av högljudda brasilianare. När de första solstrålarna försiktigt letar sig fram önskar jag intensivt att någon: en vakt, en cirkusdirektör eller vem som helst, skulle be folksamlingen om Största möjliga tyssstnad. Jag sluter mina ögon och drar några djupa andetag. Jag kan leva med smattret av kameror i alla storlekar och former, men magin i ögonblicket då solen ligger i perfekt vinkel för att låta de välkända siluetterna spegla sig i vattnet framför Angkor Wat infinner sig aldrig riktigt. Det pratas, skrattas och prasslas för helt enkelt för mycket.

Det är först när jag lämnar folksamlingen framför templet och går omkring på området som den riktiga känslan av frid infinner sig. Tempelruiner, statyer och palmer bildar häftiga konturer i gryningen – och för en liten stund glömmer jag nästan alla turister runt omkring mig.

Angkor Wat med dess karaktäristiska torn är det mest kända templet i den stora ruinstaden Angkor – och är även det tempel som avbildas på den kambodjanska flaggan. I hela Angkor-området finns det ungefär 72 större ruiner inom ett område på 24 x 8 kilometer, så med rätt planering (och helst utan tidspress) finns det otaliga skatter att upptäcka.

Det är en speciell känsla att stå mitt bland ruinerna och fundera på hur området såg ut när det blomstrade. Templet Angkor Wat började byggas år 1113 och tillägnades guden Vishnu.

Det här är ett av de tre tempel i ruinstaden som jag och min familj väljer att besöka. Just scenariot med soluppgången bestämmer jag mig dock för att uppleva utan man och barn – de små har ännu inte kommit ur sin jetlag och behöver sova. I efterhand känns det som helt rätt beslut med tanke på turistansamlingarna och den långa väntan på soluppgången.

Det jag personligen gillar mest med de tempel vi besöker i Kambodja är alla små detaljer – som är förvånansvärt välbehållna efter alla år. Det är också något alldeles speciellt med att se ljuset flöda in genom alla möjliga och omöjliga vinklar och vrår i tempelområdena.

När solen har varit uppe ett par timmar återvänder jag till Mr Sok Nahs tuk-tuk och lämnar Angkor Wat bakom mig för den här gången.

Jag tackar åter igen min lyckliga stjärna för den inte alls självklara möjligheten att få upptäcka, utforska och uppleva världen. Det är den finaste gåva jag kan ge mig själv och min familj.

Här hittar du mer läsning om vår familjeresa till Kambodja.