Jag reser ofta, gärna och helst långväga. Men. Det finns en plats på jorden dit jag återvänder, gång på gång. Det finns inga solnedgångar i hela världen som kan slå dem över Bredavik, Sturkö, med Karlskronas siluett i horisonten.
Luften – den klara och höga. Ljuset – det guldgula och trollbindande. Ljuden – de välbekanta och lugnande.
Stockholm i mitt hjärta? Knappast. För mig är Bredavik ett löfte om att om allting annat rämnar, finns det ändå saker och ting i livet som består. För mig, och många andra, är Sturkö också en plats för vila, en möjlighet att hämta kraft och en vy som inspirerar. Tror du mig inte? Gör dig själv en tjänst och åk dit. Välkommen till mitt paradis.
2 comments