Om mors dag och första veckan på jobbet.

Sista söndagen i maj, och i år sammanfaller “mors dag” med WHO:s “World No Tobacco Day”. Symboliskt ändå, att mitt livslånga jobb som mamma sammanfaller med en dag som uppmärksammas av min nya arbetsplats Cancerfonden – en organisation som i sin tur jobbar för att besegra den sjukdom som tog min mamma ifrån mig och mina syskon.

Efter min första dag på jobbet i måndags strosade jag hem genom ett soligt Stockholm, och hade gett allt för att ringa till mamma och berätta om intrycken som bubblade i mig. Om de nya kollegorna, om mina nya arbetsuppgifter och om känslorna inför ett nytt kapitel i livet. Hon hade lyssnat, varit glad och stolt, och hade givetvis kommit med kloka råd. Det gjorde hon alltid. 

Men livet har sin gilla gång, och jag ringde andra samtal för att dela med mig av det där som bubblade.

Idag saknar jag mamma extra mycket, det blir alltid så vid särskilda högtider, men jag är också glad! Glad över min egen roll som mamma…

… och att jag får privilegiet att axla föräldrarollen tillsammans med Tobias.

Sebastian, han som gav mig rollen som mamma för snart 12 år sedan, slutar femman om en vecka.

Småsystrarna fyller 10 och 6 under det här året. Julia slutar trean, och Nelly går just nu sina sista veckor i förskolan. Till hösten börjar Lillmyhran i förskoleklass, vilket innebär att jag och Tobias kommer att ha alla våra tre barn på en och samma skola till hösten. Det går nästan inte att ta in att vi snart är officiellt klara med småbarnsåren!

Vår tredje och sista bebis sover numera i sin egen säng hela nätterna, vilket är oerhört skönt – men samtidigt lite… vemodigt? De senaste tolv åren har varit extremt fysiskt krävande för mig – jag tror på allvar att jag i veckan sov igenom min första natt på hemmaplan utan att vakna en enda gång. Men ja, åren som småbarnsmamma har samtidigt varit ganska smidiga, av den enkla anledningen att jag på ett ungefär har vetat vad som förväntas av mig. Vyssa, amma, byta blöja, söva, trösta, mata, lära, bada, förklara, svara, gosa, klä på, klä av, kamma, klappa, tvätta… typ så.

Nästa level i det här spelet som kallas föräldraskap är betydligt trixigare. Jag kan med jämna mellanrum stå handfallen över att jag inte förstår hur jag ska agera under alla dessa känslostormar! Och på samma gång är det så skönt att barnen blir äldre. Att de resonerar, utvecklas, och håller på att formas till egna individer snarare än en förlängning av mig själv. Det blir allt mer tydligt, det mamma brukade säga till mig och mina syskon. “Jag har er bara till låns.”

Jag älskar att vara mamma, det gör jag verkligen. Det är det bästa jobbet jag någonsin har haft! Det tuffaste, absolut, men det också det bästa. Och för att knyta an till min första vecka på “människojobbet” på Cancerfonden verkar även det lovande, på alla plan faktiskt. Jag är så tacksam över att jag ännu en gång fick chansen jobba med något som är viktigt, på riktigt. Det här blir bra!