Det slår inte fel. Första dagarna av december kommer förvisso med en känsla av förväntan, men också av nostalgi, hemlängan och en envis klump i halsen. Först var det flytten från Karlskrona upp till Stockholm efter gymnasiet. Under åren på universitet blev jularna förknippade med tentaplugg in i det sista, för att sedan landa hemma i det trygga och härliga. De första jularna utomlands utan familjen var förvisso konstiga, men spännande. Jag minns ingen direkt hemlängtan då, snarare en känsla av självständighet.
Åren gick. Nya pojkvänner innebar nya traditioner. Så småningom fick jag en egen liten familj och nu skulle vi skapa något nytt tillsammans. Det kändes märkligt att liksom bryta sig loss, men samtidigt så självklart. Nu skulle vår familjefemma bli en egen enhet och därmed skapa vår version av december. Sedan följde de där jobbiga åren med sjukdom, sorg och så småningom död.
December 2016 var sista julen med far, och december 2017 blev min mammas sista månad i livet. Vi firade den sista julen i det faluröda huset längst upp på den bruna åkern. Nelly bar en rödrutig klänning och av mamma fick hon en turkos väska med Prinsessan Sofia och en liten svan i julklapp som hon lekte med nästan varje dag i flera år. Jag var ännu fast övertygad om att mitt yngsta barn skulle minnas både sin mormor och sin morfar. Det gör hon inte längre.
Känslan av förlust och förändringens vindar ligger liksom i luften under den här årstiden, trots att det var sex år sedan vi firade den sista julen med mamma.
Under den tiden kände jag ett stort behov av att skriva om känslorna koppade till mina föräldrars bortgång här i bloggen. 2017 var ett omvälvande år på väldigt många sätt. Jag åkte skytteltrafik mellan Nynäshamn och Karlskrona, samtidigt som jag skulle rodda jobb, hem och familj. Barnen var små, Nelly bara ett par år gammal. Jag tror att vi alla känner igen oss i tankegångarna kopplade till en stor livskris. Att ta tillvara på livet känns aldrig så viktigt som där och då. I mitt fall ledde förändringarna till en uppsägning och en ny riktning i arbetslivet.
Sedan lades dagar till månader och helt plötsligt hade det gått flera år. Livet vände och livet hände. Men så blir det plötsligt december igen…
… och över hela mig sköljer en våg av hemlängtan. Jag längtar hem! Lite till platserna jag har glädjen att kalla hem – men allra mest till de personer som gör att jag känner mig hemma.
När du längtar hem, vart längtar du då? (Omslagsbild: kvällsvy över Karlskrona.)
2 comments
Känner så igen mig. Då och där, som ung, fanns en känsla av att familjen alltid kommer finnas där. För evigt. Trots att jag åkte hem tidigare från min första ensamresa till USA, typ 18 år, på grund av att mamma blev sjuk. Redan då skapades väl någon typ av tanke, om att behöva ta vara på varje möjlig sekund med familjen. Bara några år senare fick jag möjligheten att antingen festa med vännerna i Makedonien, eller hänga med mamma och pappa i Grekland. Kanske oväntat för många, valde jag mamma och pappa. Fast man vet, att det ända som är säkert i ens liv, är att allt kommer förändras, vill man att några saker aldrig skulle förändras. Hoppas ni får en riktigt fin Jul. <3
Mycket klokskaper i din kommentar, tack för att du delar. Och god jul själv! <3