Efter en stormig natt vaknade jag med mindre än fyra timmars sömn i kroppen och kände mig klar med livet i villavagn för den här gången. Jätteklar faktiskt. Någon blå himmel har jag inte sett på länge och nu längtar jag hem till Nynäshamn. Till Tobias och Julia, till oss som familj. Stormen Hans tog liksom kol på den sista gnuttan hopp om fler än ett bad vid bryggan den här sommaren. Jag såg en kompis kompis använda uttrycket ”augtober” om nuvarande väderlek på Instagram.
Jag hade nog inte blivit förvånad om just ”sjuttioelfte augtober” hade stått som datum i dagens almanacka. TUR att vi har telefonerna fulla med minnen från diverse sommarhöjdpunkter att scrolla genom när Hasse viner runt knuten (samtliga bilder nedan lånade från min storasyster M).
Vår minsting har levt sitt bästa liv hos mostrar, morbröder, kusiner och andra känningar. Vad sägs om ”mosterskola” med syjunta, trädgårdsfix, kurs i att lära sig fläta…
…toppat med bokläsning och en hundragrammare Marabou ute på verandan. Sicken lyxlirare!
Barnen har verkligen haft sommarlov, med betoning på lov. Lite, lite har de fått jobba mellan varven…
… men det mesta fixet har gjorts av oss gamlingar. För nu är det alltså konstigt nog vi som är den äldsta generationen på plats.
Festerna har avlöst varandra. Baby shower, födelsedagskalas, jul i juli…
… och ”välkommen hem”-kalas. Senare idag avrundar vi det hela med överraskningsfest för en av storkusinerna som har bott utomlands under två långa år.
Min absoluta favoritdag under hela sommaren var nog den allra första här i Blekinge. Då mötte jag upp mina syskon för en heldag ute på diverse äventyr. Minsta syrran var dock upptagen med något helt annat…
… vilket redan samma natt resulterade i att det här ljuvliga underverket kom till världen. Längtar såklart järnet efter att hälsa på henne i Malmö om några veckor!
Nästa sommar har vi ytterligare en minikusin på grönbete här i trädgården, redo att skapa minnen på sommarön.
Men nu är det alltså först och främst dags att bomma igen villavagnen för den här gången. Jag kan samtidigt konstatera att jag är mer än redo att bygga en ”riktig” liten stuga istället för det här tillfälliga lösningen. Den har förvisso tjänat oss väl, villis, men nu längtar jag verkligen efter nästa steg. Vi får väl se vad framtiden har i åtanke för våra Sturköplaner!
Här kan du läsa fler inlägg om Karlskrona i bloggen.