Runneby Backyard Ultra: tips på traillopp i Sverige

Förra fredagen körde jag och två vänner mot Blekinge med siktet inställt på att springa vårt första Backyard Ultra i Ronneby. Vi hade alla tre rejält pirr i magen och funderade nog både en och två gånger vad vi hade gett oss in på. Mina kusiner, som sprang loppet förra året, hade förvisso försäkrat mig om att Runneby Backyard Ultra är världens bästa grej – inklusive stämningen, arrangemanget och banan. Trots det kände jag mig rejält nervös när vi närmare oss parkeringen vid Ronneby Brunn: “Var det här verkligen så genomtänkt ändå? “

Vad innebär det att springa Backyard Ultra?

Under ett Backyard Ultra-lopp springer deltagarna en varvbana som mäter 6 706 meter. Ny start sker varje hel timme, vilket innebär att deltagarna måste komma i mål inom loppet av en timme för att kunna starta nästa varv. Och ja – så håller det alltså på ända tills dess att alla löpare utom en har kastat in handduken och gett upp (alternativt inte hinner tillbaka inom tidsgränsen på en timme).

Den som är mest uthållig vinner med andra ord! Jag hörde själv talas om fenomenet Backyard Ultra förra året, efter att ha hört mina kusiner hylla loppet och den lokala arrangören Thomas. Det tog ett tag innan jag själv vågade anmäla mig, men jag är så glad att jag gjorde det. I veckans svep här på Resfredag har jag samlat fem anledningar till varför Backyard Ultra är ett koncept jag definitivt kommer att prova igen:

Tips på traillopp i Sverige och fem anledningar att springa Backyard Ultra

#1. Uppfriskande med “nytt” fenomen

Av det jag har kunnat läsa mig till från Ultraaktuellt är Gary “Lazarus Lake” Cantrell upphovsmannen bakom backyard ultra-konceptet, vilket alltså startade genom ett lopp på hans egen bakgård/backyard i Tennesse 2012. Denna Gary lär vara både legendarisk och mytomspunnen i ultrakretsar. Tre år senare, 2015, arrangerades det första Backyard Ultra-loppet i Sverige – och sedan dess har det tickat på. I år (2019) arrangeras totalt 27 lopp runt om i Sverige, varav Runneby Backyard Ultra i Ronneby är ett av dem.

#2. Engagerade arrangörer!

Jag kan i och för sig inte gå i god för hur det ser ut i övriga landet, men i Ronneby har lovorden haglat över arrangören Thomas Dahlgren. Av det jag har fått höra är Thomas hela stadens löparguru som generöst delar med sig av både sin tid, konkreta löpartips – och inte minst löparglädje. Utan honom hade jag förmodligen fortsatt harva fram på olika asfalterade lopp.

#3. Småskaligheten

Till Runneby Backyard Ultra släpptes bara 100 startplatser, varav vi var 87 stycken som kom till start. För mig var det en helt ny upplevelse att springa ett sådant här litet lopp, vilket gjorde upplevelsen ännu bättre. När jag sprang Stockholm marathon kände jag mig totalt anonym bland de tusentals startande – det här var en betydligt härligare känsla.

#4. Elit och nybörjare kan springa ihop

Alltså, det fina med kråksången är att både elitlöpare och glada motionärer kan springa ihop. Det spelar liksom ingen roll om du är snabb som en liten vessla, du får ändå starta nästa varv tillsammans med resten av gänget. Är du snabb får du förvisso mer tid att återhämta dig på startplatsen, men det är inte den som är snabbast som vinner – utan den som orkar springa flest varv. (Under ett av varven på Runneby Backyard Ultra kördes förvisso ett sprintpris till den löpare som kom först upp för den brutala stentrappan i början av banan, tänk som ett “närmast hål” i golftävlingar.)

Flera av löparna hade med sig egna tält för att förvara ombyte och för att ha en plats att vila ut mellan varven, och jag har också förstått att flera löpare sover i sina tält när tävlingen är avslutad. Har man sprungit ett dygn i sträck är det knappast lämpligt att sätta sig i en bil och köra hem.

#5. Känslan att alla är vinnare

Jo, men så är det faktiskt! Jag sprang “bara” två varv eftersom jag fick problem med en tidigare sträckning, medan mina vänner sprang 3 respektive 4 starka varv. Och vet ni, jag tror på riktigt att vi kände oss lika nöjda som vinnaren som i slutändan klarade 19 varv! Vinnaren fortsatte alltså att springa varv efter varv efter varv, från lunch fram till gryningen efterföljande dag.

Och, som bonuspunkt måste jag såklart lägga in den härliga banan vi fick springa i Ronneby – över stock och sten, längs vatten och i skogen. Tänk vad mycket roligare löpningen blir utan asfalt hela vägen!

Tusen tack Thomas och resten av gänget som såg till att vi fick världens roligaste dag i Ronneby. Det är för sådana här tillfällen jag tränar på min Vagabondform. Trots att jag har haft en rejäl löparsvacka den senaste tiden fick jag en rejäl kick efter den här helgen, och jag kommer absolut att följa Thomas ständiga uppmaning (och utmaning!) framöver: Keep on running!

Vill du veta mer om eller själv springa en Backyard Ultra? Tips och information om de olika loppen finns hos TrailRunning Sweden. För dig som är nyfiken på fler spaningar och veckosammanfattningar på bloggen hittar du dem under kategorin Resfredag vecka för vecka.