Åtta år i Nynäshamn (och mina tankar om att flytta)

Med jämna mellanrum poppar det upp gamla inlägg på Facebook, med foton och texter som får nostalgin att börja flöda. Uppdateringarna fungerar som en liten miniblogg, loggbok om du så vill, över livet i stort – och blir för mig ett fint komplement till gamla blogginlägg och även mina vanliga dagböcker.

Jag brukar skärmdumpa mina FB-minnen till höger och vänster – för att sedan vidarebefordra till vänner, gamla kollegor och familj. “Minns du det här?”. “Oj vad kul vi hade!” “Tänk att det redan har gått fem år sedan…” Fina och roliga minnen – men också en del sorgliga och tunga. Tiden tickar på, och snabbt går det! Imorse dök det upp ett minne som jag postade för åtta år sedan…

… en bild på Tobias och barnen vid matbordet i vårt nya radhus i Nynäshamn. Texten lyder “Jaha barnen, nu ska vi bo här i Nynäshamn, det blir väl bra!?”

Åtta år i Nynäshamn (och mina tankar om att flytta)

Jag hade flyttat runt så många gånger att jag tappat räkningen, och med ett tredje barn i magen var det dags att flytta till en plats som funkade för både barn och vuxna. Nära havet skulle det vara, någonstans i Stockholmsområdet och hyfsat billigt också såklart. Alternativen var inte jättemånga, och vi sprang på visningar ett bra tag innan vi till slut slängde in ett bud på ett radhus i Nynäshamn. Det här objektet hade jag hittat, men var nog inte beredd på att vi skulle vinna budgivningen? Men ja, det gjorde vi, och ett tag senare gick flyttlasset från Huddinge (där vi hyrde ett hus) till Nynäshamn. Jag fortsatte att pendla till jobbet på Stora Essingen, barnen började förskola och så småningom skola i Nynäshamn och plötsligt… bodde vi alltså i Nynäshamn?

Första åren reste jag så ofta jag bara kunde. Strategin var att bo billigt och bra, för att ha råd att vara borta MYCKET. Nynäshamn kändes aldrig som mitt hem, och fick väl i ärlighetens namn inte chansen heller. Jag ville helst vara där så lite som möjligt. Mitt hemma var ju Sturkö, men också resten av Sverige och världen där ute. Jag ville resa mycket och ofta, men sen kom…. pandemin. Och vi blev kvar i Nynäshamn.

Någonstans i samma veva blev ett hus till salu, bara några hundra meter från vårt radhus. Planritningen påminde mycket om vårt gamla hus, där vi trivdes så himla bra – och jag hade gått och sneglat på det aktuella huset flera gånger innan det till slut blev till salu. Men trots det var jag inte riktigt med på noterna. Vi kan väl inte flytta nu heller!? Det skulle ju innebära så mycket. Färre resor eftersom vi då skulle prioritera högre boendekostnader, men också något konstigt slags erkännande och bekräftelse på att vi nu ska bo i Nynäshamn. Alltså på riktigt. Att barnen är rotade, att vi blir kvar, att det här är vårt hem. Vi köpte huset, flyttade in för ett år sedan. Jag fick tid att landa (mer tid än jag någonsin hade önskat med tanke på pandemin) och NU VILL JAG ABSOLUT INTE FLYTTA HÄRIFRÅN! Jag har ett hem här, jag har familjen här – och efter att ha drivit en padelhall i krokarna under snart 1,5 år har vi också ett sammanhang här. Det är inte en tillfällig lösning i väntan på något annat, i vart fall inte än på några år. Vi kommer spendera fler årstider i Nynäs, ganska många skulle jag tro, och det känns inte bara okej utan bra.

Vinter

Vintern är dock fortfarande min svåraste årstid, även om Nynäshamn kan bjuda på helt fantastiskt vackra och krispiga dagar nere vid havet. I min drömvärld spenderar vi januari-mars på Koh Lanta, kanske varannat år i alla fall?

Vår

Våren gör sig himla fint för utflykter ute i skärgården. Hela naturen vaknar till liv, och så även viljan att se, upptäcka och komma ut. Vi tycker om att spendera påsken på Torö, en stenstrand med hav så långt ögat kan nå.

Sommar

Sommaren ja. Nynäshamn är en sommarstad, och det finns ingen tvekan om att det här är bästa tiden att hänga här ute. Båtliv, bryggor och bad från morgon till kväll. Å andra sidan är sommaren också den årstid jag helst åker till släkten på västkusten och i Blekinge, men vi har numera hittat en bra balans så vi får lite av allt.

Höst

Sen kommer hösten, och den känns på något konstigt sätt lite härligare för varje år ju äldre jag blir? Hösten i Nynäshamn innebär långa promenader och löprunor i ur och skur, vilket jag redan kan se fram emot fast det knappt blivit vår. Jag gillar ju nystartskänslan, att ta itu med allt som blivit försummat under sommaren och att vardagslunken återvänder. Eller ja, så känner jag i alla fall lagom till mörkret kommer. Då är det inte riktigt lika kul längre.

Har vi flyttat klart nu?

Nej, men det hoppas jag verkligen inte! Det finns någon slags målbild att bo kvar här tills Nelly börjar gymnasiet – alltså drygt tio år till. Min plan (kanske inte riktigt Tobias än?) är att uppmuntra Nelly till ett års utbyte på gymnasiet, förslagsvis till USA eller Storbritannien. Då har Sebbe och Julia troligen flyttat hemifrån (kanske utomlands eller plugg på annan ort i Sverige?) och vi kan hänga med Nelly på ett hörn under de där sista tonårsåren. Ni vet, följa hennes äventyr på lagom avstånd samtidigt som vi själva lever livet. Det vore ju riktigt gött om det kunde sammanfalla med någon slags tidig pension också – i alla fall för den äldre av oss. Jag har för egen del en tydlig plan om att fortsätta blogga och köra andra skrivuppdrag, och därmed fortsätta fakturera för att kunna stå för våra levnadskostnader på resande fot. När det är dags att återvända hem igen efter diverse utlandsäventyr, tänker jag att hemmet vi återvänder till är någonstans i Karlskrona med omnejd. (Med brasklapp för att vintrarna spenderas på varmare ort.)

Den som lever får se – och jag hoppas att vi får leva lääääänge!!

Hur ser dina flyttplaner ut framöver? (Ja, du får drömma helt fritt.) Omslagsfoto av Katarina Wohlfart: Ringvägen, Nynäshamn.