Trots att vi på många plan är så olika, är vi så lika. Vi, som har förmånen att få kalla oss svenskar. Men vari består då likheterna och är de positiva, negativa – eller både och?
För ett par veckor sedan var jag på ett mingel och fick en rejäl funderare på vad det egentligen innebär att vara svensk. Under kvällen pratade jag med ett gäng icke-svenskar som alla bodde i Sverige, vilket de hade gjort i allt från några månader upp till fyra-fem år. Personerna hade olika bakgrund och olika nationaliteter, men gemensamt för dem alla var att de inte någon gång under sin tid i Sverige hade blivit hembjudna till ett svenskt hem. Alltså, hur märkligt är inte det? Min första spontana tanke var att bjuda hem dem till oss i Nynäshamn, men tror ni att jag har gjort det? Nej. Inte än. Och så går tiden, och kalendern blir alltmer fulltecknad med fotbolls- och innebandycuper, resor, släktsammankomster och racketlontävlingar. Varför hamnar vi alltid där? Vad är det för fel på oss?
Att vara svensk och hur andra nationaliteter uppfattar oss
När jag var på Madagaskar spenderade vi kvällarna med att diskutera våra respektive länders kulturskillnader. Min guide (från Madagaskar) hade så svårt att förstå hur vi skandinaver kunde boka upp middagar med kompisar i flera månader i förväg och hur det kan anses konstigt att bara dyka upp hos bekanta utan förvarning. På Madagaskar anses man snarare oförskämd om man inte kommer förbi och säger hej när man ändå har vägarna förbi. Att oroa sig över att maten ska ta slut, eller inte är tillräckligt fin, finns det inga reflektioner över, alls. “Vi ställer fram det vi har och äter tills det är slut.”
Jag växte upp med en ganska “osvensk” mamma i det avseendet. Hon hade alltid dörren hem till oss öppen (bokstavligen talat, vår ytterdörr var aldrig låst när jag växte upp!) och det fanns alltid plats för extra personer vid våra middagar och högtider. Jag ska villigt erkänna att jag stundtals tyckte att det var jobbigt, “kan vi inte bara spendera en enda familjejul utan främmande ansikten vid matbordet!?” Ju äldre jag blev, desto mer insåg jag att utan hennes insatser skulle de där personerna spenderat sina jular i ensamhet. Hon var ett föredöme på många plan, min mamma.
Jag frågade mina syrror, som antingen bor eller har bott utomlands, om hur svenskarna uppfattas i deras länder. Min tyska syrra menade “att det är inte lätt att komma in i Norden, men har man lyckats har man fått vänner för livet”. En annan syster, som har bott flera år i USA, tycker att svenskar mest umgås med vänner från grundskolan, högskolan, gamla jobb och i vissa områden sina grannar. Min syster som bor i Skottland tycker överlag att svenskarna verkar vara försiktiga med att bjuda hem gäster. Hon undrar om en av anledningarna är att det är mycket mer “inredningspress” och “instaperfektion” här i Sverige än det är i Skottland.
Svenskarna gillar inte kroppskontakt, de gillar inte parfym och vi brukar skämta om att de bara kan två fraser: “Hello” and “Good bye”.
Jag fick också med mig några visitkort, med en uppmaning att höra av mig. Det ska jag göra – så snart det öppnar sig en lucka i kalendern, huset är tipp-topp städat och frysen är full av god och näringsrik mat. Eller… sopar jag helt enkelt undan grushögarna i hallen under mattan och bjuder dem mina nyfunna utländska bekantskaper på Mamma Scans köttbullar, snabbmakaroner och frysta kanelbullar från Willys frysdisk. Då får de med råge uppleva hur det egentligen går till att vara svensk, bakom de där låsta dörrarna.
(Till vårt försvar vill jag ändå säga att när det verkligen gäller, då ställer svenskarna upp. Det är om inte annat #openstockholm ett fint exempel på!)
Edit: Idag läste jag en nypublicerad artikel på SvD som svart på vitt bekräftar vårt kyliga beteende: Forskning: Sverige är världens svåraste land att att få nya vänner i. I den aktuella undersökningen blev 12 400 expats tillfrågade om deras liv utomlands. Längst ner på listan över länder det är svårt att få nya vänner i hamnade alltså Sverige, i sällskap av våra grannländer Danmark och Norge. Längst upp? Costa Rica och Mexiko.
Och ja, till slut tog jag mod till mig och bjöd hem mina nya bekantskaper: Att släppa matlagningsångesten och bjuda hem till svensk middag.
Berätta gärna om era egna tankar kring fenomenet att vara svensk! Hur är ni själva, bjuder ni spontant hem nya bekantskaper till ert hem, eller umgås ni mest med barndomsvänner/pluggkompisar och familj över en ytterst välplanerad trerättersmiddag i en renstädad lya?
13 comments
Åååh jag känner så igen mig i allt du skriver! Förra hösten funderade jag mycket kring just att bjuda in människor (vänner och nya bekantskaper) till vårt hem och varför jag tycker det är så svårt. Det gick så långt att mitt nyårslöfte för i år är att bjuda hem någon till oss minst en gpng per månad. Kan vara en vän på en kopp kaffe, stor fest, eller ny bekantskap att lära känna bättre. Målet jag hoppas på är att jag lyckas avdramatisera hela bjudandet, slutar bry mig om dammtussar i hörnen eller inget att bjuda på. Huvudsaken är att öppna upp och försöka komma närmare människorna i min närhet – inte bara online. Super inlägg, och bra tankeställare!
Tack Malin, så kul att höra dina tankar – och att det faktiskt har utmynnat i ett nyårslöfte. Jag har haft så mycket lättare att ta kontakt när jag bor utomlands, men kommer snabbt in i gamla vanor när jag är hemma i “vardagen” igen. Jag har en kompis som gärna bjuder hem folk på typ mackor och varm choklad till middag, det behöver verkligen inte vara så komplicerat! Varken jag eller Tobias gillar att laga mat, vilket är en anledning till att vi drar oss för att bjuda hem vänner. Senaste året har vi löst det genom att köpa mat, typ thai eller pizza, men det är varken kul eller billigt i längden… Ser fram emot att höra mer om dina bjudningar framöver! 🙂
Jag är Annikas “syrra som har bott i USA”. När vi bodde där höll sig vår tonåring bara hemma, så jag bestämde att vi skulle bjuda hem folk en gång i veckan för att han åtminstone skulle träffa någon annan än familjen ibland. En gång i veckan innebar slopad perfektionism, både då det gällde städning och vad som skulle bjudas på. Syrran i Skottland och hennes vänner har alltid knytis. Man tar med sig det man har och alla blir mätta och får uppleva den viktiga närhet du pratar om. Tillbaka i Sverige har vi inte längre gäster en gång i veckan, men det jag lärde mig då var att man aldrig lär sig så mycket som i umgänget med andra människor. Lycka till med ditt mål! Du kommer att komma ut som en nöjdare människa på andra sidan!
Tack för input! 🙂
Då ser jag fram emot inlägg när du haft dina nya vänner på besök. Å ena sidan – visst tog det lite tid innan jag fick svenska vänner när jag flyttade till Sverige för att fortsätta plugga. Först kom jag i kontakt med andra inflyttare, vilket kanske inte är så konstigt. Å andra sidan tror jag nog många utlänningar i Sverige har en tendens till att förstärka både sina positiva och negativa känslor gentemot Sverige och svenskar. När man dramatiserar har man lite mer att prata om helt enkelt. Både utlänningar och svenskar förstärker sina fördomar, både om andra och om en själv.
Ja, nu har jag verkligen pressen på mig – haha! 🙂 Ja, vi överdriver nog alla lite överlag om det mesta – men i det här fallet slirade de inte på sanningen om de hade sett insidan av ett svenskt hem. Som sagt, får väl se till att ändra på det.
Så sant och hög igenkänning. Jag tar ofta med mig annan inställning från resor, men sanningen är också att den inställningen – tyvärr – går över ganska snabbt. Mina föräldrar har fått ta emot många besök från mig med långväga gäster, men nu var det länge sedan och sitter långt inne. Man behöver utan tvekan påminnas ibland.
Hemma har vi mycket besök, både mer och mindre spontana. Men, det är ju av hyfsat nära vänner… och insta-perfektionism bryr jag mig inte i överhuvudtaget.
Det är SÅ många insikter man kommer hem med… som sakta falnar bort (fram till nästa resa). Skönt att du inte är instaperfekt, jag har svårt att ta hem folk när det är stökigt!
http://welcomemovement.se/
Spännande Maria, tack, kände inte till den.
Det där med att vi är dåliga på att bjuda hem människor känner jag igen. Både att jag hört det och från mig själv. Jag har TÄNKT bjuda hem kursare och utländska doktorander på jobbet etc, men har jag gjort det?? Nej, det “perfekta tillfället” har inte dykt upp. Jag gillar inte att det är såhär …
Nej, för det perfekta tillfället kommer ALDRIG eller hur? 🙂
Inte minsta förvånad att Sverige kommer högst upp på den forskningen, men jag tycker det är otroligt tråkigt att det är så.
På Bali har vi så många gånger blivit hembjudna till folk, medbjudna på saker, till bröllop osv. Till och med inbjudna på begravning en gång fast att vi bara gick förbi på gatan (här ser man väldigt annorlunda på den saken). Och av de vi lärt känna här så presenterar eller kallar dom oss för “family”. Vi är alltid välkomna, även om vi så sitter på en matta på golvet i hallen och bjuds på kex och te, för att det inte ens finns några möbler. Alltså jag blir så rörd av den värmen vi mött framförallt på Bali, men även i andra delar av världen.
Här om dagen bjöds vi på “hej då middag” av en vän här, en kvinna och hennes familj. Trots att hon bara dagarna innan fått beskedet att hennes warung (restaurang) ska vräkas och hela familjen förlorar sitt levebröd om en dag från nu (för att en stor beach club istället ska byggas på hela stranden). Mitt i det skulle hon ändå bjuda oss på mat innan hon blir vräkt, och det var jätteviktigt. Så det var med tårar i ögonen som jag åt den middagen. Dels med oro för hennes skull, att familjen kommer få det tufft ekonomiskt och att alla barnen kanske måste sluta gå i skolan. Men också sorgset att den plats och strand vi alltid spenderar mest tid på på Bali aldrig någonsin mer kommer bli sig lik. Alla lokala restauranger (ca 16 stycken) vräks, för en gigantisk beach club. Är det vad majoriteten turister vill idag, till det moderna och inte uppleva det genuina? (Det har blivit/blir alldeles för mycket av det moderna på Bali i alla fall).