Jag och min poddkollega Lisa är alldeles nyss hemkomna från en vecka i Atlasbergen, Marocko, tillsammans med en handfull andra svenska resenärer. Det är ingen vanlig resa vi ger oss ut på, jag och mitt resesällskap. Långt därifrån. Resan har ett djup och en bredd med unik karaktär och av sällsynt slag. Under en veckas tid får vi stifta närmare bekantskap med Marocko i allmänhet och berberfolket i synnerhet. Varje dag ser våra värdar Micke och Marlene som driver Atlas Together till att vi får träffa deras vänner som berättar om kultur, historia och traditioner. Namnet på arrangemanget gör verkligen skäl för sitt namn, vi upplever Atlasbergen tillsammans. Alla möten i kombination med fantastiska vandringar, oändliga vyer, stjärnklara nätter, goda måltider och en hel massa andra aktiviteter skapar onekligen insikter, nya bekantskaper och minnen som kommer att bestå för tid och all evighet.
Den aktuella resan (en pressinbjudan till mig och Lisa/Att resa-podden från Atlas Together) går av stapeln i november 2024.
Hur kan jag då sammanfatta veckan i Atlasbergen? Jag tar med mig många insikter, men fastnar för tre saker jag upplever genomsyrar vistelsen och människorna jag möter på plats i den lilla byn Ait Chribou och dess omgivningar.
- Generositet: Personerna vi möter är generösa. Känslor, uttryck och gärningar kommer från hjärtat – det finns ingen baktanke med något.
- Genuinitet: I dessa tider där yta och kvantitet verkar premieras mer än äkthet och innehåll är det så skönt att komma till en plats där jag känner genuinitet. Det gäller inte bara folket och hantverket på plats, utan också miljön. Saker och ting är äkta. På riktigt.
- Tidlöshet: Vi befinner oss förvisso i den fattigaste delen av Marocko, men oavsett BNP-listor och utvecklingsindex känns det som att folket jag möter har dragit vinstlotten i tidslotteriet. Varje dag fördelas 24 timmar på dygnet till var och en av oss på planeten, varken mer eller mindre. I min del av världen ska timmarna dissikeras ner till sekunder som i sin tur ska effektiviseras och maximeras. Kalendrar ska synkas, möten och middagar bokas in månader i förväg – nästan maniskt. Uppe i Atlasberget kommer allt det det där senare. Var sak har sin tid. Nu är nu. Eller som Micke säger; “De lever inte efter våra parametrar”.
Att resa till Atlasbergen i Marocko: min resa dag för dag
Först och främst kan det vara på sin plats med en kort bakgrund om mina tidigare erfarenheter av Marocko. Eller snarare den enda. Då var jag 20 år och åkte på en charterresa till Marrakech och Agadir tillsammans med en tjejkompis. Under resan var jag med om en obehaglig upplevelse där jag kände mig både hotad, rädd, ledsen och utsatt i egenskap av kvinna. Jag har valt bort Marocko som resmål sedan dess, men på senare tid har det vuxit fram en önskan om att åka tillbaka för att inte låta den mannen och den specifika situationen vinna över mig och mitt sätt att se på ett helt land. 2021 hade jag ordet reclaim som årsord, med ambitionen att “återta och hitta tillbaka till en version av mig själv som jag saknar”. Det ordet hänger kvar mig i alla delar av livet – även mina resor. Den här gången gör jag dock ett aktivt val att välja bort Marrakech till förmån för Atlasbergen, hem till landets ursprungsbefolkning berberfolket. Jag inbillar mig att upplevelsen ska bli en helt annan? Och så blir det.
Berberfolket räknas som ursprungsbefolkning i Marocko, men även i fler nordafrikanska länder. Berberna går också under namnet Amazigh, vilket i sin tur betyder “det fria folket”. Marockos flagga är röd med en grön stjärna…
…men berberfolket har sin egen flagga prydd med bokstaven Z vilket symboliserar den fria mannen på berbernas språk (det ska tilläggas att språket skiljer sig från marockanska, vilket i sin tur skiljer sig från arabiska). Att kvinnorna är fria är väl en sanning med modifikation, men sakta men säkert börjar utveckligen gå i rätt riktning. Aisha, Fatimaezzarah, Fadma och Fatima är några av de starka kvinnor vi möter under vår resa i Marocko. Vi kan inte varandras språk, men med hjälp av tolk, små inlärda ord och kroppsspråk gör vi oss förstådda ändå. Vi är så olika, men i slutändan så lika. Drömmarna handlar om vidareutbildning för en av dem , för en annan om att barnen ska få må bra och ha hälsan med sig. Aisha är skild och har börjat jobba för Micke och Marlene, Fatimaezzarah är utbildad lärare och vill doktorera. Gemensamt för dem alla är ett fantastiskt varmt bemötande, en nyfikenhet (åt båda håll!) och en enorm generositet. Så här spenderar vi våra dagar på plats.
Dag #1. Lördag 16 november: Stockholm – Marrakech
Det är likadant varje gång jag ska ut och resa. Jag är mer nervös över att pendeltåget mot Arlanda ska strula än att själva flygresa i själv ska innebära förseningar. Vi har bokat biljetter med Norwegian till Marrakech och har en fem timmar lång flygresa framför oss. Passkontrollen tar evigheter, men till slut kan vi möta upp Micke och resten av gruppen på angiven plats vid utgången. Vår grupp består av åtta personer (två män och sex kvinnor) i åldrarna 38-74 år. Vi känner ännu inte varandra, men kommer under följande vecka att dela både stort och smått tillsammans.
Vi har på förhand hört att cash is king och tar ut lokal valuta (en dirham motsvarar cirka en svensk krona) från en automat och köper sedan varsitt lokalt SIM-kort för motsvarande 100 SEK som räcker till surf hela veckan. Nu väntar drygt fyra timmar i minibuss med mat- och tepaus. Det ska visa sig att tepauserna blir ett stående inslag under kommande vecka, vilket passar mig i egenskap av icke-kaffedrickare alldeles utmärkt.
Minibussen tar oss fram på vägar som blir allt smalare, slingrigare och brantare ju högre upp i bergen vi kommer. Till slut sitter jag med knäppta händer och sneglar nervöst nerför bergsklippor som stupar ner i vad som känns som en oändlighet. Men fram kommer vi till slut och kan därmed kliva in i Ait Chribou eco-dome village. Det känns lite som att hälsa på Aladdin och Jasmine i en bildskön tusen och en natt-miljö.
Tända lyktor, ståtliga olivträd, tindrande stjärnhimmel, en ombonad innergård, färgglad mosaik och så våra eco-domes förstås, vars silhuetter ser ut som små smurfhus i modellera. Timmen är sen och efter en god linssoppa stupar vi i säng. Jag somnar ungefär i samma sekund som huvudet träffar kudden.
Om byn Ait Chribou: “Ait” står för klan och “Chribou” för vattenkälla . För ett par hundra år sedan kom fem familjer hit till området från Sahara. Närmaste större ort heter “Ouaouizeght” och ligger tre kilometer längre nerför backen, Orten huserar ca 15.000 personer och en (!) enda restaurang. Närmaste Större stad heter Béni Mellal och ligger ca en timmes bilresa norrut. Det finns väldigt få turister i området, men desto fler vid den närliggande sjön BIN EL OUIDANE som innan pandemin lockade ett ansenligt antal turister, inte minst för sitt fiske.
Dag #2. Söndag 17 november: Ait Chribou
Ett gäng timmar senare väcks jag av några golande tuppar till vår första “riktiga” dag i Marocko. När jag smyger upp står fortfarande månen på himlen, solen orkar sig inte upp över bergen förrän ca 07:40. Det blir mörkt igen redan vid 18:30-snåret.
Nu får jag äntligen se vår lilla eko-by i dagsljus – och det finns mycket att titta på. Varenda liten detalj tycks ha en personlig historia och vi förstår snabbt att mycket av materialet är återbruk. Marlene serverar marockansk frukost och bekräftar att brödet är basföda i det här landet. Vi serveras tre olika sorters bröd: 1) ett maffigt mannagrynsbröd “herrsha”, 2) pitabröd “batbot” och 3) en pannkaksvariant, “musammen“, som påminner om thailändska pannkakor som viks en väldigt massa gånger i samband med stekning. Till det får vi fruktsallad och yoghurt med nötter och te.
Efter frukost tar vi en promenad i området och kan konstatera att om idrottsvärlden kunde utse ett universellt nationalspråk hade det helt klart hetat fotboll. I det här fallet spelas det ansenliga timmar på skolgården som ligger precis utanför oss.
Det räcker att gå i “vår” lilla by för att bli hänförd av vyerna. Atlasbergen bäddar in oss någon slags euforisk känsla av både förnöjsamhet och tacksamhet att få vara just här, just nu.
En bit längre ner rinner en vattenkälla och därmed också hela byns (mer eller mindre) officiella tvätteri. Här samlas kvinnor och barn runt vattenkällan för att tvätta, prata och umgås.
Framåt eftermiddagen bjuds vi hem till Aisha (på omslagsbilden), en av de berberkvinnor vi lär känna under veckan. Eller, i själva verket blir vi hembjudna till hemmet där Aishas ex-man Majid fortfarande bor. De är fortfarande vänner och faktum är att Aisha har börjat jobba några timmar här och där för Micke och Marlene. Hon verkar genuint nyfiken på oss och är angelägen om att lära sig alla konstigheter vi håller på med (som att sova i sängar bäddade med påslakan och att diska med varmvatten för att ta ett par exempel). Aisha visar oss hur det går till att mala mjöl i kvarnen som har funnits i släkten i över hundra år. Vi bjuds på nötter, kex, frukt och te. Och så pratar vi en massa, med hjälp av översättning från vår klippa Karim som är med oss som tolk under nästan hela resan. Karim har bott i Sverige i 35 år, men har nu flyttat hem till Ouaouizeght igen för att ta hand om sin mamma. I byn går för övrigt Karim under namnet “svensken”. Det är troligen ytterst få byar i Atlasbergen som kan stoltsera med en alldeles egen svensk! Efter fikapausen tar några av oss en löptur i solnedgången i sällskap av ett säreget guldljus som sipprar ner över bergstopparna när kvällningen smyger sig på.
Senare på kvällen vaknas en stor grillmiddag med byns kock Mustafa (just det, han som driver byns enda restaurang). Vi får också lyssna på skönsång av två killar med gitarr som har sin andra betalda spelning någonsin. Den första beställdes också av Micke och Marlene. Vi har också nöjet att få sällskap av Fatimaezzarah, en målmedveten 24-åring som undervisar i arabisk litteratur. Drömmen är att fortsätta plugga och kanske doktorera. Hon har just nu fullt upp med att lära sig engelska. Vi får möjlighet att ställa en massa frågor där en av dem handlar om snacket och skvallret som går om/när en ensam kvinna åker bil med någon som inte är ens äkta hälft (vilket är fallet för henne just den här kvällen). Svaret hon ger är klockrent: ”De får tycka vad de vill, det är deras problem. Jag vet var jag står.” Fatimaezzarah är numera min FB-kompis och jag ser fram emot att hålla kontakten!
Dag #3. Måndag 18 november: En heldag i Ait Chribou
I det här området finns det gott om berg att stifta närmare bekantskap med. Vi är ombäddade av dem från alla håll och kanter. Idag har vi nöjet att guidas runt i Atlasbergen av Aisha, hennes ex-man Majid och Nordin (jodå, han heter så på riktigt) som för övrigt är byns svetsare och har lärt sig engelska av ren nyfikenhet.
En bit av vägen tar vi rygg på den här lille killen…
… som bestämda steg leder familjens åsna fullastad med tvätt ner mot vattenkällan.
Vi viker av upp mot bergen och möts av fler åsnor och glada passagerare på diverse tvättuppdrag! Vi får flera gånger höra berberna själva kalla sina åsnor för “berbermoppe”. Om det är politiskt korrekt vet jag inte, men de skrattar själva gott när de säger det.
Vandringen tar oss upp- och nerför den ena vackra passagen efter den andra. Det finns mycket att titta på längs vägen! Vi stannar till en stund för att se oliver skördas med hjälp av långa stavar som skakar trädgrenarna…
… tills det svarta guldet faller ner på näten som ligger utbredda på marken. Det växer massor med olivträd i omgivningarna. Oljan används flitigt i olika sammanhang – inte minst som lyxigt tillbehör för att doppa bröd.
Vi går också förbi ett gäng grottor på andra sidan ravinen, varav vissa fungerade som bostäder för 60-70 år sedan. Vi får höra att ett av barnen som växte upp i grottan numera bor in mot stan. Idag bor inga personer i grottorna, däremot pratas det mycket om gömda (och bortglömda?) föremål från portugisiska pirater som sägs ha varit i trakten och grävt ner diverse skatter. Vi får till och med se bilder på vissa föremål i mässing som faktiskt har hittats i närheten. Något guld ser vi dessvärre inte till just idag…
… däremot en hel massa sten som plogas med hjälp av åsnor.
Efter drygt 2,5 branta kilometer är vi framme hos Aishas dotter Fatima och hennes familj (man och fyra barn). Det är helgdag och det eldas för fullt i gårdens lilla hamam (hemmabastu), vilket till utseendet påminner en del om våra “domes”. Hit går familjemedlemmarna ett par gånger i veckan för rejäl skrubbning och tvätt.
Till lunch serveras tagine (en konformad gryta/kärl som har gett maträtten sitt namn) med kyckling i botten, inbäddat av potatis, grönsaker och oliver. Några bestick behövs inte, maträtten äts med hjälp av bröd som bryts av, knådas ihop med handen och doppas i tajinen. Till efterrätt serveras frukt, nötter och… just det, te såklart!
På hemvägen skruvar Majid upp volymen på radion och hans badtofflor dansar fram mellan klippskrevor och branta sluttningar. Naturen skiftar i ockra, terracotta och rödbrunt, med gröna färgklickar av kaktus. Det kommer inte direkt som en överraskning när vi får höra att det har hittats dinosaurieskelett i den här delen av världen. Klart att det har, det här är själva definitionen av ett dinosaurielandskap!
På vägen ner vandrar vi genom en ravin. “En av de vackraste jag har gått i!”, säger en av deltagarna. Vi andra nickar och håller med.
Efter en god middag tillsammans med vårt lilla gäng i eko-byn målas snart himlen av ännu en blinkande stjärnkavalkad..
Dag #4. Tisdag 19 november: Marknad i Ait Chribou
Tisdagar och onsdagar är marknadsdagar nere i Ait Chribou. Onsdagen är den “stora” marknadsdagen, då är verkligen ALLA nere på byn. Ärenden sköts, skvaller går, affärer ros i land och lön delas ut. Lönen i fråga får arbetarna på något av alla caféer, beroende på var just din arbetsledare brukar sitta och bläddra sedlar.
Men just idag är det alltså tisdag och vi ser “bara” en åsna på åsneparkeringen. Jodå, en sådan finns! Det är så mycket grejer att titta på och så många saker som händer. Skor i en enda stor hög, kött på krokar, en massa verktyg och reservdelar utslängda på filtar, duschkrämer och tvålar uppdukade på ett bord och BH:ar dinglandes på en tvättlina. Många av männen har på sig en tjock rock med huva (de kallar den typ “yallaba”) och vår reskompis Glenn gör slag i saken och köper en likadan för 300 dirham. Jag tänker att han, som bor på Gotland, säkert kan sälja den för femdubbla priset till potentiella gregorianska munkar på medeltidsveckan i Visby. Vi ser också till att handla grönsaker till kvällens middag. För 20 dirham får vi sex stora tomater, fem stora paprikor och fyra gurkor. Det hade väl knappt räckt till en gurka här hemma?
Efter ett par svängar bland gator och gränder går vi vidare mot vår kompis Mustafa som alltså driver byns enda restaurang. Han provade att öppna för några år sedan, men fick stänga igen eftersom ingen hade råd att äta pizzor för 20 kronor. Nu har han öppnat upp igen med hjälp av lite bidrag och vi mumsar i oss pizza och någon slags gratäng med pasta och pommes. När vi frågar om han har Cola Zero nickar han glatt och drar därefter iväg på moppen för att en stund senare komma in med ett gäng burkar – förmodligen från en grannbutik.
Efter en dag nere på marknaden knatar vi hem i regnet och möts av en extra vacker utsikt med låga regnmoln som hänger över bergen.
När vi kommer tillbaka hjälps vi alla åt att laga middag av de marknadsköp vi har lyckats inhandla genom knagglig marockanska. Tacos och fruktsallad står på menyn och ikväll får vi sällskap av Kader som är anställd som tjänsteman nere i byn. Vi får åter igen chans att ställa en massa frågor, den här gången om allt från bygg- och domstolsprocesser till löner, politik och framtid. Vi får lära oss att en vanlig dagslön ligger på ca 70-150 dirham. Som jämförelse kostar ett bröd ca 3 dirham, en cola 5:50 och en pizza runt 20 dirham. Borgmästaren? Han tjänar runt 50.000 dirham i månaden, medan den högsta tjänstemannen under honom tjänar ca 4.500.
Dag #5. Onsdag 20 november: Vandring i Cathedral (Atlasbergen)
På morgonen äter vi en rejäl frukost inför dagens stora vandringsäventyr. Vi sätter oss i ett par fyrhjulsdrivna bilar (tack och lov tänker jag) och kör ett par timmar upp mot Imsfrane Cathedral, en katedralsliknande bergstopp vi har som ambition att ta oss an.
Vi kör förbi häftiga landskap med rödfärgad jord, full av järnoxider…
… och gör ett stopp vid staden Tilougguite (vilket kan översättas till bro). Vid det här laget kanske jag inte behöver säga att det är dags för en liten te-paus? Vi serveras te tillsammans med valnötter och nybakat bröd (kanske det godaste på hela resan!) som vi doppar i en blandning av olivolja och honung.
På slingriga vägar kör vi sakta men säkert upp mot högre höjder där vi till slut får en skymt av den mäktiga bergstoppen.
Bilarna parkeras…
… och vi påbörjar en vandring på närmare en mil. Jag bestämmer mig för att skippa katastroftankarna om att ramla nerför ett stup (skyddsräcken är inte en grej här) och det fungerar förvånansvärt bra!
Karim, vår klippa till guide, är i vanlig ordning med och förser oss outtröttligt med svar på diverse frågor och funderingar.
Vyerna bjuder på det ena wow-utropet till det andra. Superlativen haglar. Det är mäktigt, storslaget och kanske också svårslaget. Det är som att bergen står i givakt, raka i ryggen med stolta toppar.
Och kolla här! Vi når till slut toppen och kan nöjt bocka av 1868 meter uppe i Atlasbergen på livslistan. Jag känner mig ungefär som den coolaste personen i världen. Efter varsin pastasallad uppe på toppen påbörjas klättringen (!) ner igen…
…för kanske är det faktiskt så att vägen ner uppfattas lite svårare än upp. Till saken hör att vi låter bilarna köra ner hela vägen till “markplan” igen medan vi bestämmer oss för att promenera hela vägen tillbaka för att låta bilarna möta upp oss. Lisa, som spenderar mycket tid uppe i våra svenska fjäll, menar att leden förmodligen skulle märkas som motsvarande röd led upp till toppen och svart led hela ner. Solen skiner och alla knatar på i ett imponerande tempo.
Och ner kommer vi till slut, efter en total vandringstid på drygt fyra timmar inklusive lunchpaus. Under hela vandringen möter vi ett lokalt par och några enstaka turister, annars är vi ensamma på lederna. Väl nere igen hittar vi både toalett (med tillhörande toaselfie där jag och Ellinor är extra stolta över att vi faktiskt kom ihåg att packa ner toalettpapper i väskan!) och en skåpbil med en tvättäkta espressomaskin i bakluckan. Vi är tydligen dagens första kunder, och kanske faktiskt också de sista givet flödet av vandrare under dagen. Espresson visar sig kosta tio dirham för oss turister och sju för lokalbor. Den skillnaden ser vi ännu inte “hemma” i vår by.
Vi vinkar hej då till både bergstoppar och åsnor för att sedan köra hem och äta harira (berbersoppa) och pastillas (en slags spansk kycklingpaj/pirog gjord på frasig filodeg).
Dag #6. Torsdag 21 november: Middag hos grannarna och hamam i byn
Det är torsdag och dags för en dag i lugnare tempo. Eller ja, det går ingen nöd för dem som vill sysselsätta sig. Vissa går ner för att hjälpa till med olivskörden…
… medan jag behöver stanna i vår lilla eko-by för att jobba undan lite datorjobb och administration. Det gör jag mer än gärna i den här omgivningen!
Framåt lunch är vi bjudna hem till Fatma och Moha (Fatima och Mohammed), våra grannar lite längre ner på backen. Moha kommer direkt från jobb (han kör bud i byn)…
… medan Fatma visar runt bland vävstolar och kökssysslor. Den här kvinnan har energi så att det räcker och blir över till hela byn – hon utstrålar en sådan levnadsglädje som spränger vilken språkbarriär som helst.
När vi frågar varifrån hon får all sin energi svarar maken att “hon är som en vindrutetorkare”. Den här kvinnan tippar inte på tå, tvärtom. Hon känns både stark och kapabel – jag blir glad av att bara vistas i samma rum som henne!
Fatma har dagen till ära lagat couscous toppad med getkött. (Det ska tilläggas att fredagar egentligen är den stora “couscous-dagen”, lite som våra tacofredagar. Typ alla äter couscous på fredagar). Jag är sådär sugen på get alltså, men faktum är att det är förvånansvärt gott. Och mört! Smaken påminner en del om rådjur och älg, vilt på något sätt. Couscousen är ångkokt och till den serveras grönsaksbuljong som sås. Till efterrätt blir det frukt. När vi är klara med den dukas det upp honung, olivolja, nötter, dadlar – och nybakat bröd såklart. All denna härlighet sköljs givetvis ner med te.
Fyllda av både mat och värme efter vårt besök vinkar vi hej då till Fatma och familjen eftersom några i vårt gäng har bokat in sig på hamam nere i byn. En väldigt speciell upplevelse ska det visa sig – med rejäl skrubbning (naken liggandes på en plastmatta på golvet). Den upplevelsen lämnar jag dock med varm hand till de andra i mitt resesällskap…
… och går själv hem till vår lilla eko-by där det byggs en brödugn på gården. Lite extra kul är det såklart att passformen liknar de domes vi själva bor i.
Dag #7. Fredag 23 november: Vattenfall och riad i Ouzuod
Fredagar är den stora dagen för moskébesök. Butikerna håller oftast stängt, men då och då kan de öppna under ett par timmar mellan bönerna. Man vet inte så noga, menar Micke. Fredagen blir vår resdag mot Ouzoud…
…och det är därmed dags att packa ihop och lämna Ait Chribou eco-dome village för den här gången. Trots att jag ser fram emot en dag med vattenfall i fokus känns det både sorgligt och vemodigt att lämna det här fantastiska stället. Det vilar något alldeles särskilt över platsen, känslan går nästan att ta på.
Det har blivit dags för både museum och sightseeing, det förstnämnda närmare bestämt Geoparc M’Goun vilket är ett UNESCO-initiativ. Här får vi bland annat se dinosaurieskelett rekonstruerade med hjälp av de delar som faktiskt har hittats i omgivningarna. Vi får också lära oss lite mer om uppkomsten av Cathedral (alltid kul att lära sig mer om platser vi besökt), men guiden berättar också om berber passage. Googla inte om du är höjdrädd! Efter en sväng på muséet kör vi vidare mot vårt nästa boende – inte heller det här något dussinställe.
Micke och Marlene har nämligen bokat in oss på Riad Cascades d’Ouzoud, hurra för det! Visst har jag, liksom så många andra, fantiserat om att få bo på en tvättäkta riad i Marocko. En “riad” är alltså ett marockanskt hus uppbyggd runt en innergård/trädgård (ordet ryad betyder trädgård), ofta med träd eller en liten fontän i mitten. Tänk typ Marockos svar på ett bed and breakfast med få rum och personlig inramning. Färgerna på det här stället går i ockra, rosarött och grönt – med inslag av gult från clementinträdet som står planterat i mitten av gården. Både inredningsdetaljer, mattor och möbler hade kunnat säljas för fantasisummor i Sverige. Här finns också en takterass med eftermiddagssol – låt mig återkomma till den! Först är det nämligen dags att äta lunch uppe vid torget, med inplastade menyer och allt. För en totalsumma på 80 dirham får vi en hel meny med dricka, kycklingspett, pommes, oliver och frukt.
Efter lunchen tar vi sikte på the one and only vattenfallet som gäller i Marocko: Cascades d’Ouzoud. 110 meter högt forsar det ner och förgrenar sig vidare i mindre småfall. Vägen ner mot dalen kantas av små kiosker där vi erbjuds allt från juice till souvenirer – men också mattor, täljda kameler (hallå, var är alla åsnor?) och annat krimskrams. Good price only for you-stämningen känns långt bort från marknaden uppe bland våra Atlasberg. Här känns försäljarna både härdade och hårdare – inte så konstigt eftersom det kommer busslaster med dagsutflyktare från Marrakech hit.
Men visst är det vackert, om det finns ingen tvekan. Jag tar en selfie eller två, medan Lisa i vanlig ordning är modigare än mig. Hon tar sig ett dopp och får sällskap av både Ellinor och Inga. Någon dag ska jag bli lika modig som dem, men inte just idag.
Lagom till eftermiddagssolen är som skönast är vi tillbaka på riaden, nöjda över möjligheten att fånga dagens sista strålar uppe på takterassen. Gissa vad det blir till middag? Just det. Tagine, den här gången med kyckling. Jag får inte resans bästa nattsömn – ny miljö och resfeber får sällskap av cirka triljoner intryck som virvlar runt i en enda sandstorm inne i huvudet. Kanske börjar jag på något sätt landa lagom tills det är dags att åka hem?
Dag #8. Lördag 23 november: Marrakech – Stockholm
Lördag morgon väcks jag av morgonbönen från moskén intill vår riad. Lisa har klokt nog föreslagit en löprunda innan den långa resan hem och vi lyckas klämma in en halvmil på löpkontot innan det är dags för en sista frukost med vårt fina gäng.
Vi vinkar hej då till Micke och Marlene (hur ska vi ens kunna uttrycka vår tacksamhet över hela den här reseupplevelsen!?) och har nu tre timmars bilresa framför oss till flygplatsen i Marrakech. När vi närmar oss centrum blir det genast mycket av allt, på alla sätt. Trafik, människor och kommers. Vissa gillar det, både Glenn och Ellinor har planerat att stanna kvar ytterligare en vecka när vi andra åker hem. Jag känner personligen ingen längtan tillbaka till stadsbrus och sus i Marrakech, faktiskt inte alls. Om jag ska tillbaka till Marocko är det definitivt Atlasbergen och dess befolkning som lockar. Planet lyfter 17:10 och dimper ner i Stockholm fem timmar senare.
I en annan del av världen står samma måne på himlen och samma stjärnor glimmar i tusenfalt över våra huvuden. Bara det att himlavalvet är närmare Atlasbergen än i Nynäshamn.
Vill du också resa till Atlasbergen med Atlas Together?
- För vem passar resan? Ovanlig, annorlunda, spännande och häftig är några kommentarer jag får om resan under dagarna på plats. Efter att ha läst hela inlägget ovan kommer du snabbt att känna om resan och dess upplevelser är för dig. Du bör definitivt vara nyfiken som person, med ett öppet sinne för andra kulturer och levnadssätt. Tänker du dig resan som en all-inclusive med fokus på soldrinkar och paxade solstolar gör du nog bäst i att vända dig till en annan researrangör.
- Hur mycket kostar det att uppleva en sådan här resa? En vecka på plats kostar cirka 15.000 SEK ex flygbiljetter, vilket är väldigt prisvärt för en all-inclusive av unik karaktär. Vi flyger med Norwegian och betalar 3200 SEK Stockholm – Marrakech ToR.
- Läs mer och boka på Atlas Togethers hemsida.
Läs mer om hur det är att resa tillsammans med Atlas Together hos Lisa: Att resa till Marocko; berber och Atlasbergen (med Atlas Together)
Observera att det inom kort även släpps ett helt avsnitt om vår resa till Atlasbergen i Att resa-podden.
Vistelsen i Marocko gjordes efter en pressinbjudan från Atlas Together för Att resa-poddens räkning. Bilder, åsikter och tankar är mina egna om inget annat anges. Samtliga bilder på mig är tagna av Lisa Fahlåker.
