Vagabondformen och min träningsfilosofi framöver

Jag är en person som behöver någon typ av mål, planer och inte minst drömmar för att kunna ta mig framåt – det gäller både jobb, vardag och träning.

I början av året skrev jag ett inlägg om Vagabondformen och mina tankar om den inför 2018 och nu, drygt ett halvår senare, känns det läge att stämma av och uppdatera de där tankegångarna. När jag skrev inlägget var jag nere i en djup träningssvacka. Mamma hade nyligen gått bort, livet var allmänt segt och tanken på att börja träna igen efter flera månaders uppehåll kändes milsvida bort. Jag mådde inte särskilt bra och mådde knappast bättre av att inte träna. Ett av målen jag skrev ner i inlägget var att springa Tjejmilen i september…

… och igår var det alltså dags! Kort efter jag skrev inlägget började jag sakta att ta mig tillbaka till glädjen i löpningen, och sedan dess har jag varit noggrann med att komma ut 2-3 gånger i veckan. Jag har inte sprungit särskilt långt, inte heller särskilt snabbt, och har verkligen fått kämpa med att inte snöa in på tidsresultat. Viktigast har varit att komma tillbaka till rutinerna, till välbehövligt pulspåslag, till svettiga träningskläder och till den obeskrivliga lyckokänslan av att springa i skogen. Jag ville komma tillbaka till brytpunkten där det känns lika självklart att kunna riva av fem kilometer i löpspåret som det känns att promenera samma sträcka. Så blev det, och bonusen att igår faktiskt kunna klara mig igenom Tjejmilen på en dryg timme blev just en bonus – utöver stoltheten att återigen få springa för Plan International och flickors rättigheter.

Vagabondformen och min träningsfilosofi framöver

Ett annat mål för 2018 som jag formulerade i blogginlägget var att träningskläderna i min packning skulle vara lika självklara som mitt pass/körkort. Och självklara har de blivit.

I sommar har jag bland annat sprungit tillsammans med Lisa i Dresden…

… jag har paddlat kajak med fina vänner på Dalarö…

… och i Karlstad blev det både paddling, cykling och löpning.

En av de viktigaste faktorerna för att komma tillbaka till träningsglädjen har varit ständig pepp och återkommande träningsdejter med mitt Tjejklassikergäng. Vi ses en gång i månaden, och varierar oss med nya träningsformer varje gång vi ses. Vi har till exempel kört ett minitriathlon, spelat badminton, åkt skidor och testat jumping – nu i september står valet mellan golf och tennis.

Så, hur lyder då min träningsfilosofi framöver?

• Jag och mina vänner kommer att fortsätta med våra månatliga träningsdejter på obestämd framtid. Vi hinner dessutom avhandla allt mellan himmel och jord under tiden vi tränar, så himla bra upplägg!
• Jag lägger mig en timme tidigare på kvällen och stiger istället upp en timme tidigare på morgonen för att ta en promenad innan resten av familjen vaknar. Det kräver disciplin, men hittills har det funkat jättebra! Jag betar av sommarpraten under tiden och får dessutom den där dosen med reflektion som jag har saknat.
• Styrketräning och/eller yoga en gång i veckan, under arbetstid, för att orka med långa dagar framför datorn. (Jag frågade chefen, och hon sa ja!)
• Fortsätta att springa ett par gånger i veckan, för känslans skull – inte för prestationen.

Jag kommer med andra ord att fokusera på träning för att må bra. Inte för att jaga tider, resultat eller viktnedgång – utan för att känna mig tillfreds med livet. Vagabondformen, som för mig innebär att orka vara aktiv under mina resor, får jag på köpet.

Läs mer: Soft Adventure: min sommar med en lagom dos pulshöjare.

Är du träningsintresserad kan du gärna gå med i vår Vagabondformsgrupp på Facebook. Foto 3 och 5: Lisa Fahlåker. Omslagsfoto: Plan International.