Att kanske springa i New York. (Eller Berlin. Eller Täby.)

För fem år sedan gjorde jag och två tjejkompisar Tjejklassikern, sedan dess har vår trio försökt hålla igång träningspeppen på olika sätt.

Genom de här åren har fokus varierat från att träna sig i toppform till att träna genom graviditeter och postgravida kroppar, genom jobbframgångar och husrenoveringar – varvat med personliga sorger och funderingar över framtiden. Rent träningsmässigt är vi, för första gången sedan våra gemensamma träningsäventyr 2013, i samma fas. Våra bebisar är numera barn och helt plötsligt finns tid att fundera över nya mål. Vi har pratat om att springa i New York och Berlin framöver, men skyndar långsamt.

Att kanske springa i New York. (Eller Berlin. Eller Täby.)

Någon gång efter nyår kom vi på den briljanta idén (jo, men faktiskt!) att ses en gång i månaden för att träna tillsammans. Villkoren? Att variera träningen för att göra upplevelsen roligare. Det innebär rent konkret att vi kör en ny träningsform varje gång vi ses. Igår stod triathlon på schemat. En väldigt snäll variant, supersprint, där upplägget är 200 m simning (vi körde 400 m), 1 mil cykling och 2,5 km löpning. De tre grenarna genomförs efter varandra, utan avbrott, och vi tog uppgiften på allvar.

Jag var mest obekväm inför simningen, av den enkla anledningen att jag är en badkruka. Förutsättningarna var dock optimala till min fördel, sjön i Täby som vi tog sikte på var inte det minsta kall!

Att snabbt byta om från baddräkt till träningskläder var inte det enklaste (– ”Här har ni mycket tid att tjäna in framöver…”, som en av makarna uttryckte det så fint.), men det funkade! Cykelturen genom gröna fält, hästhagar och sjöar var alldeles ljuvlig och vi fick fina flashbacks från Tjejvättern. Jag kan definitivt se mig själv satsa på cykling framöver…

… men löpning är och förblir min favoritgren. Det var en märklig känsla i benen efter att först ha simmat och cyklat, men eftersom vi körde så korta distanser blev det aldrig något problem.

Alltså, jag fick SÅ mycket mersmak på det här triathlon-konceptet. Otroligt roligt, inte minst att göra det tillsammans med vänner. Gårdagens träningspass är helt klart det bästa i år och lägger ribban inför framtida träningsdejter.

Tidigare gemensamma träningspass i år

Jag måste först och främst verkligen slå ett slag för det här upplägget, alltså att dra ihop ett kompisgäng och testa nya träningsformer tillsammans. Bättre än alla afterworks i hela världen! Premiärpasset i år gjordes på längdskidor ute på Rudan. Jag får väl erkänna att min personliga entusiasm var sisådär, jag och skidor har som bekant ett komplicerat förhållande. Mina andra två träningskompisar är helfrälsta och jag kommer ganska långt på att leva på deras entusiasm (och bedrifter).

Månaden efter sågs vi på ett badmintonpass. Här känner jag mig ganska bekväm, badminton är en av få idrotter utöver löpning jag har kört förhållandevis regelbundet genom åren.

I april låg fokus på en helt ny träningsform för mig: jumping! En av tjejerna i vår trio kör regelbundet och har försökt få med oss andra flera gånger. Tänk er ett aerobicspass, fast på en liten studsmatta. Sjukt jobbigt, vilket också bekräftades av pulsmätaren jag hade på mig.

Så ja. Visst finns drömmarna och planerna på att springa i New York eller Berlin ständigt där, men hittills räcker det utmärkt att till varva löpning hemma i Sverige med exempelvis simning och cykling i Täby. Nästa gång vårt gäng ses ryktas det om att vi ska paddla kajak, jag återkommer med rapport!