När lugnet lägger sig över ön (och mig själv)

Tänk att jag har ynnesten att ständigt få återvända hit. Hem, till sommarparadiset, som jag under de senaste åren också har kommit att få följa både under mäktiga höststormar, snötunga vinterskyar och vårens första fågelkvitter.

Det var inte helt lätt att komma hit, och då menar jag inte transportmässigt (tågresan gick smidigt, det märks att barnen blir äldre). Det brukar alltid vara fullt av familjemedlemmar här ute i juli, men just idag var det alldeles tomt och tyst när vi kom. I vanliga fall skulle jag ha tyckt att det var väldigt skönt, men inte idag. Det är första gången jag landar “på riktigt” här på Sturkö sedan mammas begravning, vilket såklart känns i hela kroppen. Saknaden blir så oerhört påtaglig och tanken på att jag aldrig mer ska få sitta uppe under de här varma sommarkvällarna och prata, eller bara vara, med mina föräldrar är så svår att vänja sig vid.

Men helt ensam är jag såklart inte och det är fullt sjå med att utfordra och underhålla tre barn + en av småkusinerna som gör oss sällskap. Nelly och jag hamnade i hängmattan en bra stund…

… innan jag packade ner henne i den skruttiga sulkyn och tog med henne på en kvällspromenad. Vissa saker ändrar sig aldrig.

Sturkö tog emot oss på storslaget sätt, med det där ljuset som är så typiskt för den här platsen. Huset där mina föräldrar bodde tillhör numera min storebror, som också är den som har byggt huset från grunden. (Det gamla huset, där jag och barnen bor, står ett par hundra meter snett ner till höger.) Jag tog med Nelly upp till “mormors och morfars hus” och började gråta innan jag ens hade hunnit stiga över tröskeln.

Nelly: “Men var är morfar?”

Jag: “Han är ju i himlen med mormor.”

Nelly: “Jaha.” *vänder ansiktet mot himlen och tittar lite konfunderat* …. “Men är inte mormor och morfar hemma?!”

När vi steg in i huset (vid det här laget storbölade jag) frågade Nelly “om jag saknade dem och om jag ville lägga mig i soffan en stund?” för att det skulle kännas bättre. Ni förstår ju att jag knappast grät mindre av hennes ord och mjuka klappar på min kind. Tänk att hon, som är tre år, så väl kan sätta sig in i hela känsloregistret.

När vi så småningom fortsatte kvällspromenaden släppte mitt magont för varje steg. Även om mina föräldrar rent fysiskt är borta finns de ständigt, mer eller mindre,  kvar i mitt medvetande – och extra mycket när jag är här. Nu sover alla barnen, disken efter middagen är avklarad, jag har ringt och sagt god natt till Tobias och fönstret ut mot havet står på glänt. Äntligen är jag här, och äntligen har lugnet lagt sig över både ön och mig själv.

Jag är hemma och jag hoppas innerligt att jag för alltid kommer att kunna kalla den här platsen för mitt hem. 

Läs mer: 38 år på jorden och en längtan tillbaka till rötterna