Tidigare i veckan skrev jag ett inlägg om filmer som har gjort intryck på mig, där en av dem är Eat, Pray, Love. Jag känner att ungefär varje vistelse här är någon slags personlig variant av den filmen. Jag åker hit med ambitioner och visioner om att hitta tillbaka både till mig själv och meningen med livet. Jag tar mig tid till yoga och promenader, vilket i sin tur ger utrymme för eftertanke och relationer. Jag är inte ensam om det här fenomenet, tvärtom. Många av de vi träffar här nere kommer med ett tyngre bagage som i sin tur har gjort att de har valt att ta en kortare eller längre paus från livet där hemma. Kanske krävs det där lilla extra för att orka ta itu med en dröm om att göra något annorlunda. Det finns för all del andra historier också – men jag vågar påstå att alla har någon slags gemensam nämnare om att pausa från något, eller någon, en liten stund.
Yoga, regn och planetparad (Thaimout 2025, v. 5)
Den här veckan har varit både upp och ner, precis som en vecka brukar vara. Det dök upp en stor jobbgrej som tog mycket fokus och därmed gjorde att stressnivåerna höjdes avsevärt innan jag kunde sansa mig. I övrigt ser jag till att umgås med både gamla och nya bekantskaper, även om det största fokuset ligger på Nelly och den vardag vi skapar här nere. Efter en molnig söndag började veckan med ett rejält och ihållande regn vilket vi inte alls är vana vid så här i slutet av februari.
Jag tyckte i ärlighetens namn det var ganska skönt att se de tunga regnmolnen rulla in…
…och misstyckte inte alls när regnet smattrade ner över yogastudion där jag och en kompis hade bokat in oss på ett “Breath & Yoga-pass.
Vi tog en promenad hem längs stranden mellan skurarna och jag vågade mig också på en sväng till marknaden för att handla veckans ranson av frukt och grönt. Jag tycker för övrigt det är så skönt att mitt barns mobiltelefon går på lågvarv här nere. Det är ingen idé att ha med den till varken skolan eller någon annanstans – vilket gör att lappsystemet är tillbaka i familjen. Vårt samhälle är uppbyggt på att få svar DIREKT, så det här blir också någon slags ofrivilligt frivillig terapi för mig att inte alltid veta exakt var mitt barn befinner sig.
Den här perioden är det många som återvänder hem till Sverige och det blir färre och färre barn i klasserna. Detta innebär i sin tur att en del “måsten” bockas av på diverse listor tillsammans med kompisar som är på väg hem…
…som en sista frukost på Oasis Yoga till exempel! Jag slog till på stort med både blåbärspannkaka och blåbärsgröt.
Mot slutet av veckan mötte jag upp en Instagrambekant på Peak Café nere vid Klong Khong. Hennes familj har precis köpt hus på Manao Villas och det var såklart jättekul att höra mer om den processen. Frukosten på Peak kan för övrigt rekommenderas! Vi var inte de enda som hade hört talas om den med tanke på att stället var proppfullt. Strax intill cafeét låg en liten mataffär inhyst i ett stort plåtskjul. Jag tröttnar aldrig på att botanisera runt i de lokala småbutikerna här på ön.
Det blev fredag och gemensam avslutning för skolklasserna på Lilla Svenska Skolan…
…följt av en traditionsenlig promenad längs stranden hem.
Helgen gick sedan i stjärnhimlens tecken! Det började med en väldigt gullig version av stjärnfall i någon slags “beach edition”, följt av planetparad (såg ni?) och en fire show nere vid The Indian. Ägaren Paz, som också är den som kör eldshow på kvällarna, är en levande legend här på Koh Lanta.
Och så fortsatte dagarna med träning, en sväng in till Saladan, lördagsgodis och ganska mycket jobb. Jag bokade in en padel och foten höll hela vägen, så skönt ju! Och på något märkligt sätt försvann också vår femte vecka på Koh Lanta i ett huj. Nu har vi “bara” en vecka kvar innan det är dags att förbereda oss för hemresa. Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker om den saken.
Här kan ni läsa om våra tidigare långvistelser i Thailand. (Omslagsbild Koh Lanta).
