Med tanke på att barnen inte behövt sitta i en bil på flera månader, skötte de sig ovanligt bra. Resan, inklusive felkörningar, ner till gränsen tog åtskilliga timmar.
Bilbarnstolar är mer ett undantag än en regel här, men Tobias lyckades tjata till sig två stycken till barnen.
I vanlig ordning hade vi ingen “fysisk” karta med oss, utan hade laddat upp vägbeskrivning på våra iPhones. När vägarna blev alltför slingriga fick plötsligt “Google maps” för sig att lägga av, och då fick vi chansa lite. Detta ledde till att vi körde fel både en och två gånger, men det gjorde inte så mycket. På grund av en av felkörningarna hittade vi ju en perfekt rastplats till barnen.
Samma felkörning gjorde att vi hamnade på en “look-alike”-strip till Key West. Jättefint ställe, som vi aldrig hade hittat om vi inte hade kört fel.
Efter några pauser var det dags att ta sig över gränsen. Klockan hade visst hunnit bli ganska mycket, men vad gjorde väl det. Gränsstationen borde väl vara uppe sent. Eller? (Note to self: kolla upp sådant innan.) Vi lyckades komma fram någon halvtimme efter det att gränsstationen hade stängt för dagen. Det var bara att vända bilen, och ställa in sig på ett nytt försök dagen efter.
I takt med att det blev mörkare och mörkare ute, blev vi mindre och mindre kaxiga över självklarheten att hitta ett boende, trots att vi inte hade kollat upp något sådant. När klockan närmade sig 22, och barnen skrek ikapp i bilen, hade vi fortfarande inte hittat någonstans att bo. Vi hade tagit för givet att folk skulle kunna i vart fall några ord engelska, men där fick vi tji. Till slut åkte vi förbi polisstationen för att få lite hjälp, men allt vi fick var den här lappen, med namnet på ett hotell. Eh, tack polisen! Det hjälpte oss… ingenting. Till slut hittade vi ett vänligt thailändskt par som guidade oss i sin bil. Då hade vi alla hunnit bli urtrötta och ganska less.
