Det är söndag. Kalendern visar exakt en månad till julafton och himlen utanför är täckt av en tjock, grå och ogenomtränglig massa. Jag har miljoner grejer på att göra-listan och jag har haft träningsuppehåll i ett par veckor. Helgen har varit bra. Lugn. Födelsedagsmiddag för en kompis, många timmar i tv-soffan, ett par träningar för barnen, välbehövligt städrace och en extremt efterlängtad smygpremiär av adventsmys (mot Tobias vilja). Jag har en bra känsla i kroppen, ovanligt bra faktiskt. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, mer än att livet för första gången på länge känns ganska… tja, lätt att leva? Låten som har spelats på repeat i mina högtalare den här veckan (utöver julmusiken då), är Vinden har vänt. Petter är, sedan en lång tid tillbaka, en av mina favoritartister och “Vinden har vänt” har i perioder varit mitt ledmotiv. Nu är det tydligen dags igen?
Vinden har vänt
Under en längre tid har jag gått och känt mig ganska… trött. Inte sprudlande glad, men heller inte knäckt. Seg liksom, som att jag stundtals har simmat i sirap.
Utifrån sett har jag det mesta jag har drömt om, det är jag väl medveten om. Jag vill inte byta mitt jobb mot något annat i hela världen, fantastiska resor har avlöst varandra och…
… så har jag vänner och familj som finns där i vått och torrt.
När jag ser tillbaka på det senaste året har det präglats av funderingar inför stundande fyrtioårsdag i mars. Fyrtioårskris deluxe. SÅ förutsägbart, jag vet. Men ändå, det är där jag har befunnit mig – i en känsla av otillräcklighet och ett behov av utveckling, men också en känsla av att livet rullar på för snabbt och att allt är förgängligt:
Självklart finns det saker att utveckla, massor! Jag har mycket att jobba på. En av sakerna jag har lovat mig själv i år är en rejäl dos kompetensutveckling – som egenföretagare prioriteras den delen ofta bort. Jag vill framför allt lära mig fota bättre, utveckla mitt skrivande och bli en vassare säljare. Jag vill också hitta bättre rutiner för mina dagar, umgås mer med mina vänner, vara en bättre mamma, göra mer för min omgivning… ja, men ni vet. VAR BÖRJAR JAG ENS? /…/
39,5 år alltså. Bra ålder. Lite krisig (hej åldersnoja och katastroftänk!), men mycket bra i det stora hela.
– Instagramuppdatering 190915
Att säga att jag ser ljuset i tunneln igen känns lite för dramatiskt, men jag kan i vart fall konstatera att livet glittrar lite mer än vanligt.
Livet är inte linjärt, även om det är den bilden vi matas med från olika håll. Allt i vår värld går i cykler, och det är inte konstigt att vi har perioder då vi vissnar för att sedan ta ny sats och börja om. Jag är ganska trött på hösten, på mörkret, men har fått energi från alla möjliga och omöjliga håll och personer under de senaste månaderna.
Vinden har vänt, och jag hoppas att den blåser mig fram i rätt riktning. 2020 ska bli mitt år.
Jag vet att jag inte är ensam om de här funderingarna med åldersnoja, dela gärna med er om ni vill! (Bild 1 och 4: Caspar Diederik, övriga foton Elina Bernpaintner)
2 comments
Alltså, vet inte riktigt om det är något fel på mig men jag har inte så jättemycket åldersnoja mer än att jag funderar på om det faktiskt är SÅ HÄR det är att vara nästan-40? För jag känner mig inte riktigt som den där normbilden av 40. När jag var liten var 40 svingammalt och alla var vuxna gubbar/särringar. Är det så mina systerbarn ser på mig också? Samtidigt, när jag var liten minns jag min morbrors 35-årsfest tydligt. Han är fortfarande 35 i mina ögon, av någon anledning. Är det SÅ mina systerbarn ser på mig också om 25 år?
Time will tell. I väntan njuter jag så mycket jag kan just nu, av olika skäl.
UNDERBART att höra Daniel. Så glad för din skull. Kanske är det din positivism som har smittat av sig, nu när vinden har vänt här.