I dagarna passerade ännu en årsdag, den sjunde sedan mamma somnade in på Sturkö. Hon var väldigt troende, min mamma, och när jag hör siffran sju kan jag inte låta bli att dra paralleller till de i bibeln omtalade sju svåra åren i Egypten med missväxt, hungersnöd och lidande. Har det varit sju svåra år? Snarare tomma. Det var på något konstigt sätt tuffare under sjukdomstiden – när ovisshet, sorg och rädsla överskuggade livet. Jag älskar det här inlägget min äldsta syster skrev idag:
När du slutade vara rädd tänkte jag att om det kan ske så är det inte slut på mirakler i världen, mamma. Tiden här på jorden är ändlig, en gåva och en utmaning. Tack för att du påminde om allt detta.
– Monna
I början av 2022 fick jag nästan en hel vecka på Sturkö, ensam i huset där mina föräldrar bodde. Jag spenderade dagarna med att elda, läsa, sova, skriva och att gå långpromenader längs havet i sällskap av isande januarivindar. Egentligen skulle jag (kanske vi alla?) behöva börja varje nytt år med ett sådant upplägg.
Jag börjar så smått att samla ihop årets händelser, tankar och minnen och ser emot att ta med mig erfarenheter och lärdomar in i nästa fas av livet. Mitt fyrtiofemte på jorden, det åttonde utan föräldrar i livet. Nästa år är ett spännande sådant! Jag vet nästan ingenting om någonting, men känner mig full av tillförsikt och har en bra känsla inför allt som komma skall. Något årsord har jag inte hunnit tänka på än, men jag har några veckor kvar att fundera. Det blir bra ska ni se.
Omslagsbild: vinter på Sturkö, Blekinge.
