Om flygskam, klimatångest och minskat barnafödande

För ett tag sedan fick jag en länk skickad till mig med tillhörande uppmaning att läsa kommentarsfältet. Dialogen och diskussionen handlade i stora drag om klimatångest och flygskam. För bara några år sedan hade ett sådant kommentarsfält snarare liknat ett krigsfält där hårda ord hade kastats likt isiga snöbollar fyllda med småsten och grus.

Över hela diskussionen hade det vilat en allmän upprorsstämning med konstaterande att alla som väljer flyget tillhör ett lägre stående skikt av mänskligheten. Jag hårdrar det lite, men andemeningen såg verkligen ut ungefär så. Någonstans längs vägen kom en pandemi och sedan krig, alltid dessa krig. Uppdateringarna som för närvarande delas i flödet handlar om andra brinnande ämnen där ett visst krig upprör mer känslor än andra. Debatten om klimat (vilket många gjorde synonymt med flyg) blev plötsligt mer tolerant, förstående och framfördes med större ödmjukhet inför komplexiteten.

Läs mer: Trendspaningar om en resebransch i ständig förändring

När jag idag läser diverse kommentarsfält är som sagt tonläget ett helt annat; ansvaret ligger inte på individen och så vidare. Bilderna på flygplansvingar börjar så smått att smyga sig tillbaka i “folks” flöden. Och visst har jag sett flera av de mest högljudda debattörernas uppdateringar från fjärran resmål dit jag med all säkerhet vet att de inte teleporterat sig.

Svart eller vitt, vitt eller svart. Världen snurrar på och rädslan om att jorden ska gå under likaså, i olika former, skepnader och lager. Just nu handlar oron bland annat om att det föds för få barn i Sverige (ni har väl alla hört om att regeringen tillsatt en utredning för att förstå varför viljan att skaffa barn minskar?). Som sagt. Det finns alltid något att oroa sig över.

Hur låter det i dina kretsar kring flygskam just nu? Är det fortfarande “en grej” eller märkte du inte ens att det var en debatt kring frågan?