Konsten att göra ingenting – det är en konstform jag behärskar väldigt bra.
Dagarna här på ön ser ungefär likadana ut och det är inte många knop som görs vill jag lova. Jag läser böcker, går ner till stranden med barnen, lagar mat (alldeles för ofta, det borde väl räcka med en måltid om dagen under sommartid!?) och går promenader. Då och då funderar jag på om jag borde ta med barnen in till stan, men jag slår bort tanken lika fort som den kommer. Jag ser absolut ingen anledning att åka bort när jag väl har kommit hit. Enda risken med ett sådant här liv är att jag blir mer och mer initiativlös för varje dag som går. Det blir ett projekt att gå ner till stranden, att åka till affären eller diska en disk. Kanske kommer det sluta med att jag flyttar in i hängmattan för gott?
Jag, som har varit inne i världens bästa träningsflow ganska länge, känner mig plötsligt ganska ointresserad av träningskläderna som fyller halva resväskan. Jag tvingade mig till en omgång av Almenäspokalen i förrgår och har fortfarande träningsvärk. Imorgon ska jag ta mig ut på en löprunda, det är också bästa motivationshöjaren för att bada (vilket jag faktiskt har gjort ett par gånger sedan jag kom – mina dagar som badkruka är förbi!).
Kvällarna här. Förstår ni att jag trivs eller?
En liten utflykt har vi faktiskt hunnit med, jag och tjejerna. Vi tog Fars gamla bil till min äldsta syster och inspekterade hennes nygamla hus som, i takt med att renoveringen går framåt, har seglat upp som mitt absoluta favorithus i hela världen. Julia fick gå loss i kusinernas garderob och hittade min syrras barndomsklänning från sjuttiotalet – direktimporterad från USA. Den är fortfarande i toppskick efter alla dessa år, så kul att se min egen dotter i samma plagg som jag minns på fotona från min barndom. Circle of Life!