Ett gäng bortglömda bloggutkast.

Det är fredag (hurra!) och höstlovet börjar gå mot sitt slut. Det gick snabbt, och vi hann lite allt möjligt. Jag fastnade till exempel en hel kväll framför datorn när jag började scrolla gamla utkast till blogginlägg. Inte särskilt effektivt kanske, alltså ungefär som vanligt när det kommer till mig och bloggen.

Ett gäng bortglömda bloggutkast

Att skriva ett blogginlägg kan ta timmar, dagar och faktiskt år. Att ta fram gamla utkast med ambitionen att skriva klart dem är lite som att kolla i en gammal bortglömd godispåse i köksskåpet. Typ “Nope, jag är inte sugen på lakrits idag.” Eller “Fy vilken deppig och smaklös choklad!”. Men så plötsligt får man jackpot i form av en godisbit, eller i det här fallet ett bloggutkast, och helt plötsligt börjar man skriva.

En kompis berättade nyligen att hon hade varit på en utbildning med jobbet där budskapet var att lära sig “batcha” för att bli mer effektiv. Tänk en äppelpaj. Visst skalar du oftast alla äpplen i ett svep? Det verkar ineffektivt att skala ett, gå och chilla lite, sedan skala ett till. Jag önskar att jag kunde fungera likadant vad gäller mina blogginlägg. Meeeen det gör jag oftast inte. Jag duttar istället. Skriver en mening här. En där. Någon gång mellan varven flyger fingrarna fram över tangentbordet och det känns som att jag kan skriva tio inlägg på en timme! Det händer i och för sig inte så ofta, men när det händer är det kul! I veckans fredagsfemma blir det inga flygande tangenter och nya inlägg, däremot ett gäng rubriker till gamla bloggutkast som ska få liv igen. 

#1. När himlen brinner

(26 april 2016)

Hämta upp Sebastian på skolan, gå till stranden, bada i vågorna, äta middag. Ibland behövs det inga ord.

Två meningar (och bilderna ovan) var allt jag hittade i ett utkast från 2016. Vår familj var nyligen hemkomna hemma i Sverige efter tre månader i Thailand. Förmodligen befann jag mig i ett aprilskämt till väder och drömde mig tillbaka till en annan sorts vardag. En vardag jag OFTA längtar tillbaka till ska tilläggas.

#2. Alla kan vandra: om vandringselitism och snobberi

(10 november 2020)

Under pandemin verkade “vana” vandrare bli så väldigt arga på nyfrälsta (och tydligen ovana) hobbyvandrare som gav sig ut i skog och mark. Jag var på väg att skriva ett utförligt inlägg om vandringselitism och snobberi, men kom tydligen inte längre än så. Idag känns känns spaningen inte längre särskilt aktuell med tanke på att både pandemi och vandringshajp verkar ha lagt sig, vilket i sin tur gjort att självutnämnda vandringsexperter lugnat sig. Slutet gott, allting gott?

#3. Varför skaffa barn när allt du vill göra är att uppleva världen?

(27 september 2016)

Varför skaffa barn överhuvudtaget?

För åtta år sedan mötte jag en kille som vände upp och ner på min värld. Blond var han, och väldigt, väldigt söt. Resorna fick läggas på is och ingen var gladare än jag.

När jag och min man bestämde oss för att satsa på riktigt, och därmed dela livet i nöd och lust, var jag väldigt angelägen om villkoren…

Jag önskar att jag hade skrivit klart det där inlägget som jag påbörjade! Vet knappt vilka villkor det är jag yrar om, men gissar att jag syftade till att jag var väldigt tydlig med att jag ville vänta med barn för att istället resa. Ett annat villkor (?) var att vi skulle bo utomlands. Eh, undrar vilka påföljderna var för brutet löfte – med tanke på att jag bröt det första själv. Det var JAG som tvärvände i barnfrågan. Nästan läskigt (men också häftigt!) hur varenda cell i min kropp från en dag till en annan började drömma om en bebis! Utomlandsfrågan löste sig för övrigt ganska smidigt. Valet föll på Thailand, även om jag fortsätter fundera på längre utlandsvistelser på annan ort också.

#4. Den svindlade tanken om total frihet

(24 februari 2017)

Är det inte därför vi reser? Det som lockar oss? Bort från plikter, invanda roller…

Nu i efterhand känner jag inte riktigt igen mig i resonemanget om total frihet och vad som lockar med det – eller vad bilden från Sigtuna har att göra med total frihet.

Det har hänt mycket med mig sedan februari 2017. Plikter och invanda roller kan snarare kännas som en trygghet i mitt liv – något att hålla fast vid och som gör att jag mår bra. Det är klart att jag fortfarande gillar att resa! Men jag skulle absolut inte vilja göra det hela tiden.

#5. Att välja julmarknad i Tyskland

(2016-10-11)

Rothenburg = Fachwerkstadt/Mittelalter. Würzburg = Barock, Fluss und Burg. Nürnberg = am größten von allen, auch alter Stadtkern, gefühlt aber noch viel mehr … Weihnachtsmarkt sicher am überlaufendsten, weil da alle (Busse) und von überallher hinfahren.

Wenn Du dahin gehst, musst Du auf keinen Weihnachtsmarkt mehr ( ; Stammgeschäft in Rothenburg ob da Tauba. Filialen inzwischen ein bisschen überall.

Nelly sollte da besser nur in der Babytrage rein und die Finger gut bei sich lassen ( ; http://wohlfahrt.com/

I oktober 2016 var jag i full färd att göra research inför att åka på julmarknader i Tyskland, och av utkastet av döma har jag förmodligen chattat med min tyska extrafamilj om tips. Det slutade med att vi besökte två tyska julmarknader, där den mindre var betydligt mer stämningsfull – även om det var den stora jag hade drömt om.

Läs mer om den stora: Nürnberger Christkindlesmarkt: Julmarknadernas julmarknad

… och den lilla: Fürther Freiheit: Tysk julstämning i Bayern

#6. Ledorden i livet

(2020-09-29)

Familj, trygghet, hälsa och kärlek, tillhörighet, valfrihet – och MENINGSFULLHET!

Saras inlägg med en fråga om att beskriva “vad du vill ha i ditt liv”.

Sara Rönne skrev ett inlägg med tema ledord i livet, och jag kopierade kommentaren jag skrev i Saras blogg för att någon gång skriva ett eget inlägg om hur jag tänkte när jag skrev. Eller snarare tänker – eftersom jag nog skulle skriva exakt samma ledord idag (två år senare). Familj, trygghet, hälsa och tillhörighet, valfrihet och meningsfullhet.

Att med jämna mellanrum (senast idag!) läsa i nyheterna om personer som dött ensamma och sedan hittas döda flera år senare gör mig alldeles kall. Vilken mardröm det skulle vara, att dö med vetskapen om att ingen kommer sakna dig, eller för den delen ens märka att du var borta.

#7. Det kommer en tid efter den här tiden…

… jag lovar hålla i den.

Den låttexten från Linnea Henriksson citerade jag i ett utkast till blogginlägg under augusti 2021, med en hint och ett hopp om att livet snart skulle återgå till det vanliga efter konstiga år med pandemi. Och visst kom det en tid efter den tiden, och den tiden är nu.

Blev den som vi hade tänkt, den här tiden? Just idag – faktiskt ja. Jag har spenderat dagen med jobbärenden i Nynäshamn, därefter en snabbis till padelhallen innan jag drog vidare till ishallen för att Nelly ville åka skridskor. Vi avslutade dagen (och kvällen) i Barkaby, där Julia och hennes innebandylag spelar cup den här helgen. Det var typ EXAKT det här jag längtade efter när covid härjade som mest. Nu är vi där. Här! Det är jag glad för.

Veckans fem blev visst sju. Trevlig helg på er!

För dig som är nyfiken på fler spaningar, tips och veckosammanfattningar hittar du dem under kategorin Resfredag vecka för vecka. Omslagsbild: Koh Lanta, 2016.