Det här med fullgöra någon typ av klassiker, i mitt fall tjejvarianten, bär med sig många fördelar. Inte minst har det gjort underverk för min träning, och fördjupat mina vänskapsrelationer, men det har också gett mig en anledning att resa runt i vårt vackra avlånga land.
Det är inte ofta man får en anledning att åka till Vansbro. Eller Mora. Och inte till Motala heller för den delen. Sanningen är att jag inte hade besökt varken Vansbro, Mora eller Motala innan det var dags för mina tävlingar. En Tjejklassiker är ett alldeles utmärkt tillfälle att upptäcka Sverige. Det finns så otroligt mycket att se och göra…
… som att till exempel besöka ett tält på parkering intill Västerdalälven, och hämta ut ett startbevis.
Eller varför inte avnjuta en sallad från Vansbro Icas salladsbar. Det blev den ultimata uppladdningen inför simningen.
Här är vi fortfarande ganska lugna, typ 2 timmar före start.
Och här? Jag vet inte riktigt. Kanske skryter vi för omvärlden om våra kommande bedrifter. Det är lätt att vara kaxig innan startskottet går.
Det är inte lika lätt att vara kaxig när man känner sig utklädd till en säl med badmössa.
1000 meter senare. Och visst gick det bra! Jag simmade in på 27:26. Målet var under 30 minuter, så jag får vara nöjd. Jag kände mig dock lite begränsad av att det var så trångt! Jag hade kunnat simma fortare (eller, jag intalar mig det i alla fall), om jag hade fått slippa irritera mig på alla dessa tjejer/kvinnor/gummor som blockerade min framfart. När det var ca 100 meter kvar fick jag rejäl kramp i höger vad (och jag antar då att alla dessa tjejer/kvinnor/gummor i sin tur irriterade sig på mig.) Men, det gick ju fint ändå.
Tack Motala för den här gången. Kanske får vi anledning att ses igen. Man vet aldrig så noga med mig.
