Hörni, det har åter igen blivit dags för resebranschen att hålla andan. Den här gången gäller det en potentiell risk att europeiska flygrutter ställs in på grund av att det inte finns tillräckligt mycket bränsle i lager:
”Jet fuel shortages will become so acute without the resumption of supplies from the Middle East that cancellations across Europe will be inevitable, disrupting travel plans for potentially millions of passengers.” – The Guardian (10 april 2026)
Att läsa sådana nyheter känns liksom så… ovärdigt? Vid närmare eftertanke känns det stundtals som vi överlag lever i en ovärdig värld. Varje gång sådana tankar börjar snurra blir jag modfälld. Har vi människor inte lärt oss någonting? Hur kan utvecklingen gå bakåt på så många plan när den går så snabbt framåt på andra? I nästa sekund ser jag ett nyhetsklipp om tonåringen Leo som utan kostnad byter däck åt pensionärer på Gotland med motiveringen: ”Man måste ändå tänka på dem, för de har ju också gjort sitt i livet.” Och vips får jag hopp om livet och mänskligheten igen!
Saker en astronaut kan lära oss
På samma hoppfulla och tänkvärda tema scrollade jag nyligen förbi ett tänkvärt klipp från ett tal som hölls av den kvinnliga astronauten Christina Hammock Koch, som för övrigt är en av mina idoler. Tänk att titulera sig astronaut!? Det måste väl ändå var den mäktigaste yrkestiteln en person kan ha, inte bara på jorden utan hela vägen till rymden och tillbaka.
Talet jag fastnade för handlar om besättningen på NASA Artemis II:s och dess senaste tur ut i rymden för att runda månen. Uppskjutningen skedde den 1 april 2026, tio dagar senare landade Orionkapseln i Stilla Havet efter ”En perfekt landning mitt i prick”. Klippet ifråga handlar om lärdomar från resan, där Christina Hammock Koch bland annat pratar om sitt ”crew”:
Several years ago, I was giving a speech and I was doing my usual talk about crew and crewmates and teamwork. And someone asked the question, ”What makes a crew?” /…/ So when we saw Tiny Earth, people asked our crew what impressions we had.
And honestly, what struck me wasn’t necessarily just Earth. It was all the blackness around it. Earth was just this lifeboat hanging undisturbingly in the universe. I may have not learned I know I haven’t learned everything that this journey has yet to teach me, but there’s one new thing I know, and that is planet Earth. You are a crew.
Så mitt i prick va? Planet Earth, you are a crew. Vad sägs om att vi börjar agera som ett sådant?
Följ mig på Instagram för tips och tankar i realtid. Författare: Annika Myhre/Resfredag.se. Bilder från 2047 Science Center, Borlänge.
1 comment
Verkligen fin tanke!