Det är kväll i Kambodja. Vi har installerat oss på vårt fina hotell i Siem Reap efter en smidig knappt timslång flygresa från Bangkok. Trots att solen har gått ner för länge sedan rinner svetten i strida strömmar längs ryggen. Våra stora barn jublar av glädje när de ser den stora hotellpoolen. Själv har jag svårt att undvika känslan av dåligt samvete som smolkar ner semesterbägaren.
På vägen till hotellet har vår chaufför Mr Raa hunnit bekräfta det vi redan har hört och även ser från insidan av vår minibuss. Kambodja är fattigt. Väldigt fattigt. Ledarna i landet är korrumperade och de pengar som rätteligen skulle hamna i folkets fickor kommer aldrig dit. Resurser som samlas ihop för att hjälpa barn att få ett bättre liv hamnar i flera fall visserligen hos just barn. Dessvärre inte hos de barn som verkligen behöver det, utan barn till föräldrar som redan har det gott ställt.
Och vem är jag att komma hit, hela vägen från Sverige, för att bocka av ännu en punkt på min bucket list? Jag vill se solen gå upp över Angkor Wat. Mina barn plaskar i en överdådig hotellpool samtidigt som jag ser barn utanför templen som förmodligen inte ens kommer i närheten ett badkar. Kontraster i Kambodja.
Men, vad hade egentligen hänt om vi turister slutade att åka till Kambodja? Om jag och min familj inte hade stannat till vid tuk-tuken på gatan för att få vår beskärda del av Khmer cooking?
För jag vill ju hoppas att de pengar vi för in i landet på något sätt kommer den lilla flickan bredvid matstånden tillhanda. Det bygger dock på att vi köper mat från hennes familj på gatan, istället för att spendera våra kvällar på det utlandsägda hotellet och äta buffé från tillrättalagda långbord.
Och jag vill ju så gärna ge mina barn den här upplevelsen! Jag vill låta dem slå sig ned på små gröna plaststolar för att bli serverade en stor portion rykande heta nudlar med biff, tillagade i en tuk-tuk för en ynka dollar. Jag vill låta dem höra den provisoriska stereoanläggningen pumpa ut diskomusik samtidigt som den galna trafiken susar förbi bredvid oss.
När kvällen börjar bli natt är vi redo att smyga in i vår trygga bubbla igen. Ett hotell med alla tänkbara faciliteter, där biltutor och diskomusik får ge vika för tusentals syrsor som har dragit igång sin symfoniorkester. Kontraster i Kambodja. Fattig och rik. Rik och fattig.
I Sverige går känslorna höga kring LO-skandaler och strejkvakter på bagerier. Personligen tänker jag på helt andra saker just nu. -”Tänk vad vi är lyckligt lottade i Sverige!”
Hur går era tankar kring att resa till länder som har det betydligt mindre gott ställt än i Sverige? Skulle ni ens åka till Kambodja med tanke på hur ledningen i landet ser ut? Finns det länder ni aldrig skulle åka till av etiska skäl?
Jag hör dig. Och håller med dig till stor del, för om en skulle börja titta på länder som har ett tveksamt politiskt läge så skulle det inte finnas så många platser kvar att åka till längre. Framförallt i länder som det du nämner här är det ju nog så viktigt att handla lokalt framför att låsa in sig på ett hotellkomplex, äta framdukad buffé och Facebooka bilder på hur bra en har det.
Vad jag föredrar? Den här bilden som du förmedlar. Alla dagar.
Intressant att höra dina tankar Daniel. Visst är det en ständig avvägning med många tankar och funderingar. Jag fick nyss följande fråga på min FB: Varför inte välja ett ”lokalt” hotell som vi gjorde. Det känns mycket bättre! Jag upplever det stötande med alla lyxhotell i Siem Repa.
Mitt svar: det finns många saker jag kan bli bättre på under mina resor. Visst kan det kännas stötande med lyxhotell, men är det inte lika stötande i New York eller London? Så länge man är medveten om problemen och gör sitt bästa för att dra sitt strå till stacken… Nästa gång, när våra tre barn är lite äldre, ska vi undersöka hotellalternativen bättre. Den här gången gick vi efter bekvämlighet.
Tack för att du läser!
Så ögonöppnande!
Ja, på något sätt är det väl det. Men människan har en förmåga att snabbt glömma och återgå till vardag.
Det är lätt att säga att man inte åker på grund av anledningar, men titta till exempel mot Egypten, där de i nuläget inte täcker mer än 20-30% av sin vanliga ström av turister och de som blir lidande är folket. Inte ledningen.
För vart kan vi egentligen resa med rent samvete? Alla länder har sina kamper, sina beslut som vi troligen inte gillar. Vi kan inte bojkotta världen, jag tror helt klart på att istället sponsra individer, så att vi får känna att vi gör skillnad. Men som du säger, det är inte på de europeiska restaurangerna i Thailand, det är inte på all inclusive hotellen – utan det är i de lokala köken, av de handlare som finns på gatorna och inte i de stora kedjorna.
Hoppas ändå att soluppgången över Angkor Wat var precis allt det ni hoppades på. Och ännu mer att den där rykande skålen på en plaststol i en gatukorsning är vad dina barn kommer minnas. För det är såna saker mina verkar ta med sig.
Jag tänker precis som du Ämma. Vill vi bojkotta korrumperade ledare genom att straffa deras folk? Det tåls att fundera på.
Ja, solen över Angkor Wat är något utöver det vanliga.
Jag hade liknande känslor när vi var i Kambodja förra året.
Det är nog svårt att besöka länder som t.ex. Kambodja utan att fundera över rättvisa/orättvisa i världen…
Jag led fruktansvärt av att se gatubarnen i Manila och på Boracay ? Bilden av en avstängd tvåårig liten flicka som tiggde åt sin mamma har etsat sig fast likväl som bilden av ett tiggande gäng 8 åringar varav den ena hade stora ärr på sin lilla kropp… Jag är inte jättelockad av att åka tillbaka dit tyvärr, för men jag tänker som du – är jag där är det bättre att gynna de lokala handlarna/restaurangerna hellre än de stora hotellkomplexen med sina bufféer och överdåd ??? och JA! Visst är vi lyckligt lottade härhemma ? Det är viktigt att tänka till kring det ibland och inte bara ta det för givet ???
Usch ja Ella. När man får egna barn gör det extra ont att se de små behöva leva ett sådant liv. Jag jobbar mycket med att inte ta saker för givet, det är en ständigt pågående process… man blir liksom aldrig ”färdig”.
Jättesvår fråga! Ibland tänker vi att vi inte vill åka till ett visst land pga situationen. Vi kan t.ex. bli galna på hur de rika i Dubai behandlar gästarbetarna eller hur Ungern ser på flyktingar. Men om vi tänker så kanske det inte blir så många ”bra” länder kvar… Vi försöker nog tänka som du, att vi försöker spendera våra pengar lokalt så de kommer lokalbefolkningen till handa. Oftast borde det ju vara bra! Men på en norsk blogg läste jag om Burma, att de har så lite mat i landet att det blir ännu mindre kvar om turister kommer dit och äter av den…
Jag har också fått höra hemska saker om hur läget är i Burma Helena – utländska ägare och investerare tömmer landet på tillgångar och pengar. Det är absolut fruktansvärt!
Jag brukar tänka att ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Vi besökte en skola här i Kambodja och tog med oss en stor låda mat till eleverna. Vi fick höra att pengarna försvinner, därför är det bättre att ge mat.
Jag håller med dig i allt du säger. Och det viktigaste du nämner, att många lokalbor
ändå tjänar pengar på turisterna. Skulle vi sluta åka, är det de som blir drabbade
först.
Så försök njuta av din vistelse och den lärdom dina barn får. Och så får vi resebloggare
kanske jobba ännu mer för att folk verkligen ska lämna all-inclusive hotellen och
spendera lite av sina pengar på lokala verksamheter.
Eller hur Daniela! Jag njöt absolut av min vistelse också, det är en otroligt upplevelse att gå runt bland tempelområdena. Under sin storhetstid var Angkor den största staden i världen!
Jag tror att en av de bästa sakerna vi kan göra är att dela bilder och berättelser så att fler hemma blir medvetna om att världen inte ser ut som i resekatalogerna. Och handla lokal, ge pengar och uppskatta det vi har. Väldigt fin text för övrigt!
Precis Linda. De där nyanserna ”försvinner” ofta i arrangörernas beskrivningar av resmålen…
Tack för beröm!
Nope. I dagsläget hindrar det mig inte alls. Ut och se världen och tala om verkligheten istället. Att lyssna på våra medier och läsa tidningen räcker inte.
Media har ju också, uppenbarligen, sin egen tolkning och syn på saker och ting. Verkligheten behövs verkligen förmedlas från oberoende parter också!
Här i Huay Yang, 32 mil söder om Bangkok där vi lever viss del av vinterhalvåret finns så
många bra sätt att stödja lokalbefolkningen.
Tvätterier, restauranger, taxiverksamhet , hantverkare , skräddare, livsmedel, marknader m.m.
Inga stora hotellkomplex , all inclusive är verkligen inte något att rekommendera alls.
Visst bor vi ibland på finare hotell i t.ex Bangkok men inte så ofta.
Dubai och arabländerna lockar inte mig alls, för mycket rikedom….för mycket elände för gästarbetare. Fast det finns i andra länder också.
Här i Thailand behandlas ofta Burmesiska gästarbetare inte alls bra.
Titti
Hej Titti, vad kul att du har hittat hit! Jag har hört mycket om Huay Yang den senaste tiden, eftersom det också finns en svensk skola där. Vi är på Koh Lanta och kommer att stanna i 3 månader. Vore kul att åka till Huay Yang för att se om det kan vara något alternativ för oss framöver!
Ja, det är hemskt att höra om alla gästarbetare som behandlas illa … Man kan ju tycka att alla skulle vara lika mycket värda, när ska vi människor någonsin förstå det?
Vilken otroligt viktig fråga du lyfter Annika. Vi får lite då och då frågor om hur vi kan lyfta resmål där lokalbefolkningen av olika anledningar lider. Jag tycker absolut att man ska resa och berätta om det när man kommer hem. Men jag har vid några tillfällen tackat nej till resor där jag förväntas skriva i bloggen där jag personligen tyckt det har varit svårt att stå bakom. Men ju fler som vet, desto fler kan hjälpa.
Så himla fint att ni kunde besöka en skola och lämna mat. Det måste har varit en stor och viktig upplevelse för barnen. Så svårt, men det känns som ni tacklat det här på bästa sätt.
Ja Maggan, det gäller att hitta sin egen väg. Kan jag stå för det här? Är det en bra magkänsla? Som skribent om resmålet har man ändå ett ansvar inför sina läsare att kunna stå bakom det man skriver, precis som du påpekar.
Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter!
Jag åkte till Kambodja och Siem Reap för snart ett år sedan. Och jag gick i ganska samma tankar, hur bra vi har de därhemma och hur ska man kunna hjälpa till på bästa sätt.
Skrev lite mina tankar här:
http://malenaochshanghai.blogspot.se/2015/03/kambodja-tempel.html
Nu har jag i alla fall äntligen blivit fadder till en flicka i Pakistan och min familjen fick som julklapp att bli fadder till en flicka i Laos. Jag hoppas att dom pengarna kommer göra större nytta den vägen än om jag hade gett dom direkt till dom tiggande barnen… Verkligen svårt att veta hur man ska göra!
Tack för din kommentar Malena, har läst ditt inlägg nu. Vilken fin julklapp till din familj, verkligen. Det är ett tips jag ska till mig. Man hoppas ju verkligen att pengarna når fram till fadderbarnen, men det verkar ju så. Vi köpte några smågrejer till våra barn av barn i deras egen ålder. Uttrycket ”olika falla livets lott”, har sällan känts så påtagligt.
Jag slukar allt du skriver om Kambodja, med tanke på den stundande resan dit. Det var verkligen ett fint och tänkvärt inlägg som väcker svåra frågor – åka eller inte åka till icke-PK-länder? Stödja – isåfall hur och vem? Och vad vet man vad som egentligen är sant av informationen man får/hittar… I slutändan tror jag ändå att resor kan vara en hjälp för landet, om bilden av situationen förmedlas så objektivt som möjligt och de spenderade pengarna hamnar i rätt fickor. Alltid ett eller två små steg i rätt riktning.
Tack Sanna, känns fint att höra att du uppskattar det jag skriver. Och ja, jag har kommit till samma slutsats som du. I slutändan vinner vi nog alla på att resa runt i världen för att lära både oss själva och varandra ett och annat om livet…
Hej, får jag lägga till en byans? När vi var på Bali, som är ganska fattigt, såg jag family compounds som man bodde i, flera små hus, bakom en mur. Alla gjorde så gott de kunde och framförallt höll man ihop. Lombokbor pensinerar sig vid 40 och låter barnen skicka hem pengar, enl våra bekanta från Lombok. Ganska många hel-och halvdagar på vardagar läggs på religiösa ritualer, då alla småföretag stängs för dagen. Det räckte att se på jämngamla kvinnornas leende och hållning för att förstå att de inte var sönderstressade. Jag skulle kunna tänka mig att buta liv faktiskt. Men, det var Bali det. Nu stundar Cambodjaresan och det känns bra att vara en del av den välbehövliga (tydligen) inkomsten där, samtidigt som man får hoppas att de snabbt kommer ikapp ekonomiskt.
Ja, det är så lätt att döma ut andras sedvänjor och levnadssätt i jämförelse med vårt eget – det gäller att tänka efter två ggr! Jag hoppas att själv kunna få resa till Bali och se hur livet är där. Kambodja var en upplevelse och jag är glad att vi åkte dit. Perspektiv!