Vem skulle jag ha varit och blivit utan mina resor? Den frågan ställer jag mig själv ibland. Drivet och nyfikenheten att se mer av världen har blivit en del av mig och min personlighet. Tack och lov för det. Utan resorna hade jag inte ständigt tvingats utanför min bekvämlighetszon. I grunden är jag nämligen ganska bekväm. Och ängslig! Den, ängsligheten, blir dessutom värre med åren.
Jag älskar att resa, men blir ängsligare med åren.
Jag vet inte hur era tankar går kvällen innan en längre resa, men mina hamnar alltid i samma loop. “Jag kanske ska stanna hemma ändå? Varför bokade jag ens den här resan? Tänk om jag blir sjuk och behöver ställa in – hjälp vad skönt det skulle vara… Tänk om något händer barnen? Tänk om något händer mig? Tänk om jag missar flyget. TÄNK OM JAG DÖR!??” Alltså, jag hör ju att resonemangen låter knäppa – men där och då är de helt och hållet min verklighet. Om jag hade gett efter för alla katastroftankar hade jag nog stannat hemma för resten av livet och till slut hade jag inte ens vågat öppna ytterdörren.
Det blev såklart värre när barnen kom. Ändå släpade jag runt dem till när och fjärran, ofta utan Tobias. Man kan ju tro att jag skulle bli mindre ängslig ju äldre jag, och barnen, blev? Jag upplever det snarare tvärtom och pandemin gjorde det knappast bättre. När jag väl har landat på det aktuella resmålet är allt frid och fröjd. Jag kan till och med skratta åt mig själv i efterhand. Men pang! Så ser jag en liten röd prick på mitt barn, eller upptäcker att min fot plötsligt beter sig konstigt. Det är alltid värst på nätterna. Såklart! Aldrig är jag så nära att dö som under nätterna. När solljuset äntligen smyger sig in i sovrummet framåt småtimmarna känns allt plötsligt bättre igen. Hm, det var nog inte så illa ändå? Visst känns foten lite bättre och vart tog ens den där pricken vägen?
Jag älskar att resa, men blir ängsligare med åren. Någon som känner igen sig?
Läs mer på samma tema: Rädd för att resa – om katastroftankar och nojor. Omslagsbild från Atlasbergen i Marocko, där jag i höstas fick utmana mina katastroftankar om att ramla ner från branta stup.
11 comments
jag blir inte ängslig, men lat. orkar liksom inte ta mig med två flyg till utlandet. gräset är grönare på andra sidan så tänker att resandet hade varit myycket mer bekvämt om jag bott och rest från sthlm. nu går halva flygpengen åt till att komma till sthlm.
Intressant! Tänker ofta på min släkt i Blekinge och Skåne, att de har det SÅ bra förspänt. Kan bara sätta sig på tåget och vips är de på Kastrup. Vilken grej va? För mig som bor i Nynäshamn tar det 2 h till Arlanda med ett byte. Känns dock snarare som 20, med tanke på hur ofta Nynäs-tågen är försenade…
Jag undrar också vem jag hade varit utan resorna. Hur hade det känts att jobba om lönen bara skulle gå till hem, mat på bordet och att spara till pensionen om 30 år? Vad hade jag haft att se fram emot på semestrarna mer än sovmorgon?
Och att vara ängslig känner jag igen. Det är mycket “tänk om…” inför resor och utflykter. Men att man utmanar sig själv gör kanske att minnena av en genomförd resa blir ännu vackrare.
Fint att höra dina reflektioner, tack för att du delar. Låt oss fortsätta utmana oss själva och leva livet så gott vi kan. Tack igen!
Hög igenkänning på “dagen innan”. Faktiskt. Blir lika förvånad varje gång och det händer bara när jag reser själv. Sjukt märkligt. Väl på flygande fläng eller på plats så är det ju som om jag inte vill göra nåt annat för resten av livet.
Ja, märkligt är ordet. Tur att vi inte lyssnar på de där rösterna, tror livet inte hade varit lika kul då.
Varje. Gång. ’Varför åker jag’, ’Vad är det för trams att hålla på’ och till slut ’Någon kommer dö och då är det mitt fel för att jag åkte!’ 🙄🤷♀️
Så jäkla oskönt är det. Men försvinner ju snabbt som attan när man väl är på plats tycker jag.
Undrar varför det blir så? Har det också blivit värre med åldern för dig?
Åh, kjenner meg veldig igjen! Nå har jeg ikke barn, så slipper uroe meg for dem, men kjenner absolutt at jeg har blitt mer engstelig med årene. Spesielt når det gjelder flyreiser. Det er veldig trist og begrensende. Likevel klarer jeg i relativt stor grad å bekjempe disse følelsene, og det er jeg glad for, men det er veldig vanskelig når det står på, haha… Tror det har mye å gjøre med at når man blir eldre blir man i større grad klar over konsekvenser. Man vet at det er mye som KAN gå galt. Når man er yngre har man ikke helt fått den innsikten enda. Men siden man elsker å reise må man bare prøve å jobbe med seg selv, og reise selv om man får “second thoughts”, for det er jo alltid så bra når man først kommer fram. Ikke sant? 🙂
Ändå skönt på något sätt att flera verka känna och tänka samma. Vi får helt enkelt acceptera känslan men inte agera på den. Tack Renate!!