Fem tankar om bloggar och bloggande

Det var två och ett halvt år sedan jag började skriva utkastet till det här blogginlägget, då med rubriken “tio tankar om bloggar”. Det har uppenbarligen runnit en del vatten (och coronavirus) under broarna sedan dess. Bloggen har både förklarats vara på utdöende och hunnit göra någon slags revansch i takt med att Instagrams algoritmer går bananas. I dagens fredagssfemma tänkte jag plocka upp det här inlägget igen, av förklarliga skäl i en något reviderad form med tanke på allt som har hänt sedan jag började fila på det första utkastet.

Fem tankar om nischade bloggar i allmänhet och resebloggar i synnerhet.

Under perioder längtar jag verkligen efter att slå upp min dator och börja skriva så att fingrarna flyger över tangentbordet. Den känslan kommer inte lika ofta som för några år sedan, då bloggen upptog en ännu större del av mitt liv än just exakt nu. Faktiskt så mycket att jag kunde försörja mig på den under en period. Bloggen och mitt bloggande öppnade dörrar till äventyr, upplevelser och vänskapsband jag aldrig hade vågat drömma om. Det är stort, och det är fint! Men, precis som med allt annat finns det också baksidor som inte är lika charmiga. Här har jag samlat ett gäng tankar om bloggen och bloggandets vara och icke vara, både bra och mindre bra grejer.

#1. Trovärdighet, personlighet och transparens

För länge sedan, när det fortfarande var hyfsat populärt att driva en blogg, förklarade en kompis för mig att han inte läser några bloggar. Inga alls. Det inkluderade alltså min egen reseblogg – trots att vi hade känt varandra under många år. Anledningen? Han litade inte riktigt på innehållet och ovissheten i att aldrig veta om huruvida det som skrivs är 100 procent äkta eller köpt på något vänster. Det här var som sagt flera år sedan sedan, innan lagstiftningen försökte göra sitt bästa för att hänga med i utvecklingen och med den övergången från “gammelmedia” in i de digitala rummen.

Mitt svar var något i stil med att “jag hoppas och tror att trovärdighet, personlighet och transparens vinner i längden.” Det är sådana bloggar jag vill läsa, och det är en sådan blogg jag vill skriva. För egen del läser jag då och då gärna resemagasin utan en enda personlig touch, men eftersträvar själv att vara ett komplement till sådana magasin. Vad gäller köpta budskap upplever jag att de flesta professionella bloggare/influencers/skribenter/analytiker eller vad man nu väljer att kalla sig är noggranna med att att märka ut betalda samarbeten (men visst finns fortfarande gråzoner!).

#2. Måste det finnas en målgrupp och måste man verkligen nischa sig?

Hm. Måste är väl en definitionsfråga som det så fint heter. Här får alla bloggare, inklusive resebloggare, svara för sig själva – och kanske börja med att ställa sig frågan vad syftet är med bloggen. Vill du bara skriva grejer som du själv är genuint intresserad av och hade velat läsa, skriver du för “dina” följare eller kanske enbart för att locka potentiella annonsörer och samarbetspartners? Jag tänker att om man verkligen brinner för sin grej kommer målgruppen på köpet.

Nischen då? Jag började blogga om livet i allmänhet i form av någon slags mammablogg med mycket fokus på träning, familjeliv och resor under 2011. I januari 2014 startade jag www.resfredag.se som en renodlad, men personlig, reseblogg. Reseinläggen på bloggen gav mest energi och glädje, och resorna var ju min största hobby! För mig kändes valet, och nischen, självklar.

#3. Är det okej att tjäna pengar på sin hobby?

Känslig fråga, eller hur? När jag väl hade nischat mig blev det ganska snart svårt att dra gränsen för hobby och jobb. Som det ser ut idag är de allra flesta bloggar gratis att läsa, utan betalvägg mellan dig vs texten, bilderna, filmerna och tipsen. Vi som fortfarande knåpar ihop våra blogginlägg år ut och år in lägger enorma mängder tid (jag vill helst inte räkna efter hur mycket) och pengar (ja, det kostar med webbhotell och diverse digitala tjänster) på att skapa innehåll. Gratis innehåll. Jag minns första gången jag åkte iväg på en betald resa i samarbete med Nordic TB för att skriva om julmarknader i Danmark. Det var STORT! Jag skulle liksom få betalt för att göra det jag älskar. Det var förvisso en dröm som gick i uppfyllelse, men visst var det också mycket jobb. Riktigt jobb. Numera tycker jag det är fullt rimligt att få betalt för de timmar jag lägger på restid, redigering, skrivande etc. Inte alltid, men definitivt när det finns en marknadsföringsbudget hos en samarbetspartner som kontaktar mig och vill synas i de kanaler jag har byggt upp under mer än tio års tid.

Jag har märkt att vissa bloggare/influencers får mer skit än andra för att de tjänar pengar på sin “hobby”. Här tror jag personligen att den heliga treenigheten trovärdighet, transparens och personlighet jag nämner ovan är central för huruvida det anses vara okej att tjäna pengar eller inte. Köpta åsikter känns fejk, och fejk brukar inte vinna i längden (kan man ju tycka i alla fall.)

#4. Självutnämnda (?) reseexperter

SE MIG, HÖR MIG, LÄÄÄÄS MIG! Ibland kan jag bli trött på både mig själv och andra bloggare som försöker nå ut i bruset. Går det verkligen att skriva en guide om den absolut bästa takbaren/det bästa cafét/härligate hotellet i Berlin/Helsingfors/Tokyo om personen i fråga har besökt ett enda av respektive ställe under sin typ 3 timmar långa vistelse i staden i väntan mellan tågbyten? Tveksamt eller?

Det kan också vara svårt att inte dras med i rubriker som skapar SEO-krig om “bästa tipsen” och “saker att göra” vare sig det gäller resor till Falköping eller New York. Det är klart jag vill att mina texter ska nå ut och ranka bra på Google, samtidigt som jag vill behålla en personlig ton i texterna. Det här är och förblir en svår nöt att knäcka.

Alla resebloggare har med sig en uppsjö av erfarenheter från resor till när och fjärran – vilket väl gör oss alla till självutnämnda (?) reseexperter. Etiketten “rese-expert” är ju knappast en skyddad titel till skillnad från exempelvis advokat.

Mitt tips är att ta alla rubriker från reseexperter/resebloggare med en nypa salt, och istället bilda dig en snabb uppfattning om personen som har skrivit rubriken. Tycker du att trovärdigheten, transparensen och personligheten verkar okej, känner du dig inspirerad av det personen i fråga skriver? I så fall kan du säkert få ut i vart fall lite grand av resebloggarens BÄSTA tips i Berlin – trots att personen i fråga bara har varit där några timmar. Vill du ha en mer ingående guide bör du av naturliga skäl leta efter ett inlägg från en person som har varit där längre än så.

#5. Jakten på “content”, rädslan att bli inaktuell och att tappa sitt varför på vägen

Ibland känner jag mig som en gammal stofil i mina funderingar om en del grejer kanske ändå var bättre förr – innan sociala medier. Under den tiden kunde jag resa över hela jorden, samtidigt som jag var noga med att dagligen skriva dagbok om det jag hade varit med om. Men inte gav jag mig ut på en massa äventyr och besökte resmål för att “skapa content” till min resedagbok? Jag reste ju för att jag älskade det, för att jag ville det och för att det gjorde mig lycklig. Är det inte lite sorgligt att ge sig ut och resa för att “skapa content till sina sociala medier”? Jo, jag kan nog tycka det.

En annan negativ grej med hela bloggvärlden är en märklig känsla av ängslighet och att bli inaktuell. Det är väl förvisso en övergripande mänsklig egenskap – en rädsla att bli bortglömd och oviktig. Kanske är det därför det slängs ut clickbaits i alla Facebook-grupper på hela internet för att toppa bloggstatistiken? Eller är det kanske så att alla resebloggare har en genuin önskan om att tipsa andra om resmål för bästa möjliga semesterupplevelse och/eller vill boosta lokala turistaktörer? Det är en tunn linje mellan att inspirera vs peppra ut tusen blogglänkar i olika forum.

Jag gillar att skriva, jag är intresserad av att fota och jag älskar att resa. Den kombinationen skapade den här bloggen. Men varför bloggar jag egentligen? Varför började jag, och varför fortsätter jag? De frågorna är nog relevanta att ställa sig då och då. Baksidorna av bloggandet skapar mellan varven bloggdepp snarare än bloggpepp – och tankarna på att pausa Resfredag på obestämd tid kommer med jämna mellanrum (och kom såklart oftare under pandemin med allt vad den innebar).

Som det känns just i dag kommer jag att fortsätta bloggandet under många år framöver – men ibland får jag stanna upp och kalibrera lite för att inte tappa mitt varför längs vägen.

Skriv väldigt gärna en kommentar om dina tankar kring bloggen som fenomen. Det är ju faktiskt kul när folk kommenterar, det kan nog varenda bloggare skriva under på. Trevlig helg!

För dig som är nyfiken på fler spaningar, tips och veckosammanfattningar hittar du dem under kategorin Resfredag vecka för vecka. (Omslagsbild från min resedagbok under jorden runt-resan 2003-2004, en dagbok som blev förlagan till den här bloggen!).